Det går inte att bestämma en persons exakta ålder genom medicinska tester. Därom är Socialstyrelsen och läkarvetenskapen överens. Det är också huvudinvändningen mot att använda ålderstester för att avgöra om ensamkommande barn och ungdomar verkligen är minderåriga. Invändningen är legitim – men hur tungt väger den?
Den som har skydds- eller asylskäl får uppehållstillstånd, vare sig den sökande är vuxen eller minderårig. Vissa särskilda regler gäller för minderåriga, men den främsta skillnaden är att om Migrationsverket finner att den minderåriga saknar skyddsskäl, kan denne ändå få stanna om myndigheten inte hittar en familj eller kan garantera annat ordnat mottagande i hemlandet. Detta gör att de som söker asyl som minderåriga har lite större chans att få uppehållstillstånd.
I Sverige har rädslan att behandla en minderårig som vuxen fått trumfa risken med att behandla en vuxen som minderårig. Hur många vuxna som får uppehållstillstånd på orättmätiga grunder, vet förstås ingen, men att det sker är uppenbart. Detta undergräver förtroendet för flyktingpolitiken. Det leder till att ”äkta” minderåriga får bo tillsammans med vuxna, att vuxna straffas mildare om de skulle begå brott, och till att det Sverige har en enorm dragningskraft. Årets prognos för ensamkommande barn och unga ligger nu på 30 000–40 000 personer.
Medicinska tester kan fastställa ett åldersspann som den asylsökande sannolikt befinner sig inom. Om ett sådant test vägs in i uppskattningen av en persons ålder skulle chansen öka att bedömningen blir korrekt. Men även risken att en minderårig person felaktigt bedöms vara vuxen ökar. Hur allvarligt är det?
Av debatten kan man få intrycket att om vi återinför ålderstester så skulle 12-åringar utvisas till länder i brinnande krig. Men följden vore snarare denna: En 16- eller 17-åring som framstår som vuxen, kan komma att behandlas som en vuxen och därför skickas tillbaka till ett område som anses tillräckligt tryggt. Det är inte säkert att där finns någon familj och kanske måste han eller hon försörja sig själv och klara sig på egen hand. Visst, rättssäkerheten skulle kunna minska och godtyckligheten öka något, men humanitärt sett vore det ingen katastrof. Att 18-årsdagen utgör en juridisk gräns i Sverige betyder inte att en 17-åring är fullständigt hjälplös.
Den modesta försämring av rättssäkerheten som ålderstester skulle medföra – är det möjligen något vi kan leva med? Det skulle ju sannolikt också medföra att söktrycket minskar något, att den skenande kostnadsutvecklingen kan bromsas, och att vi kan ge bättre hjälp och stöd till de barn och ungdomar som får uppehållstillstånd.
Och slutligen: Det påstås att läkarkåren hursomhelst vägrar att utföra dessa tester. Då vill jag påminna om debatten om barnmorskor och samvetsfrihet. Varför skulle helt plötsligt läkarna ha rätt att välja och vraka bland arbetsuppgifter?
