Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Susanna Birgersson: Susanna Birgersson: Liberalens dilemma kvarstår

”Farväl till folkhemmet” står det skrivet i röda korstygnsbokstäver på omslaget till den nylanserade boken av statsvetaren och Timbros förlagschef Andreas Johansson Heinö. Det är en välbehövlig historielektion: Hur gick det till när Sverige förvandlades till mångkulturellt invandrarland?

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det korta svaret är att det skedde genom att stor arbetskraftsinvandring under efterkrigstiden följdes av en politik som uppmuntrade de olika invandrargrupperna att hålla liv i sina ursprungskulturer. Rätten till modersmålsundervisningen blev den tydligaste manifestationen.

Vidare sätter Johansson Heinö fingret på hur ”vi-gillar-olika-retoriken” kommit att bli allt mer högljudd samtidigt som majoritetssamhället i själva verket förväntar sig assimilation. Mångfaldstillskyndare är paradoxalt nog ofta de första att tona ner kulturskillnader. Sluta med det, tycker Johansson Heinö. Erkänn olikheterna.

Debatten om särskilda kvinnotider på offentliga badhus belyser liberalens dilemma: Ska samhället markera mot uttryck som härstammar från patriarkala traditioner – eller är det mer liberalt att lyssna på de vuxna muslimska kvinnor som önskar att den offentliga service de är med och betalar för, några timmar i veckan ska inrättas på ett sätt som passar dem?

Om vi väljer det första, försöker vi då inte begränsa människors grundlagsfästa frihet att vara och tänka som de själva vill? Om vi väljer det andra, vad kommer då näst? Krav på könsuppdelade skolklasser?

Värdegrundsliberalism kontra valfrihetsliberalism, skulle man kunna säga.

Johansson Heinö förordar en kombination: Vi behöver komma överens om en hård kärna av värderingar som inte är förhandlingsbara och där staten har ett absolut ansvar att ingripa om individers friheter och rättigheter kränks. Men därutöver måste toleransen för att människor väljer att leva efter ”osvenska” värderingar öka, särskilt när det gäller familjebildning och jämställdhet. På så sätt skapas ett utrymme för pragmatism och lösningsorienterade förhållningssätt. Dit hör att inte använda sluttande-plan-argument för att vägra tillgodose medborgares önskningar som i sig själva inte är frihetsinskränkande. Den svenska mixen behöver helt enkelt mer valfrihetsliberalism.

Som principiellt förhållningssätt är det tilltalande. Men så tänker jag på tonårsflickan vars föräldrar förbjuder henne att gå till badhuset med sina kompisar; kommunen har ju ordnat med separata kvinnotider, då kan hon gå och bada.

Och så blir allt komplicerat igen.