Terrorn har återigen slagit till. Fasan når oss i små korta flämtningar när vi ser videoklipp på människor som klättrar nerför husfasader eller när vi tar del av vittnesbörd från människor som befann sig inne i konsertlokalen Bataclan.
Många är rädda och rädslan är befogad: Runtom i Europa finns män och kvinnor som applåderar dåden och själva planerar att utföra attacker. Men rädslan är inte bara den konkreta, den att man själv, någon närstående eller ens landsmän ska falla offer för terrorn. Nej, rädslan är också att terroristerna ska lyckas omkullkasta vår samhällsmodell, att vi i rädsla för det öppna samhällets fiender ska råka avskaffa just det öppna samhället. Det är ett slags metarädsla.
Därför har vi sedan i fredags, i artiklar och på sociala medier, uppmanats att trotsa terroristerna genom att inte vara rädda. Vi får inte låta rädslan styra de politiska reaktionerna. Vi får inte skapa polisstater, vi ska dansa, dricka, äta ost, älska, öppna gränserna och skratta terroristerna i ansiktet. Det är vår glädje och frihet de hatar.
Visst, dansa och skratta allt vad tygen håller. Men det krävs betydligt mer för att försvara och bevara ”det öppna samhället”. Uttrycket har kommit att bli lite vad man vill att det ska vara, ett slags plusord; den samhällsmodell som är öppen mot allt det man gillar, och som fördömer allt övrigt. Men den som förknippas med begreppet är egentligen den österrikiske vetenskapsfilosofen Karl Popper (1902-1994). Håkan Holmberg, politiske redaktör på UNT, har kärnfullt sammanfattat Poppers tankegång på följande sätt:
”Termen ’det öppna samhället’, som ofta används av politiker i dag, är Poppers namn på den samhällstyp som tillåter kritisk debatt och där nya problemlösningar fritt kan formuleras och prövas. Vetenskapens metod är också demokratins metod.”
Det öppna samhället är motsatsen till idén om ett slags historisk lagbundenhet, att kollektivet obönhörligt är på väg åt ett visst håll. Historien erbjuder inget facit. Vid varje punkt är det tvärtom vår plikt att pröva om egna och andras utsagor stämmer. Det är vår plikt att noga utvärdera de praktiska konsekvenserna av principiellt motiverade politiska reformer.
Förstått på det sättet är övervakning, gränskontroller, polisiär och militär upprustning inte de allvarligaste hoten mot det öppna samhället. Rätt använda utgör dessa saker ett skydd för vår frihet; i tider som dessa en nödvändighet.
Hoten består snarare av känslostyrd politik och vaga begrepp som slängs fram och tillbaka i den politiska debatten. ”Islamisering” till exempel. Det kan betyda allt möjligt, från införande av sharia till att en muslimsk minoritet växer och blir mer synlig i samhället. Begreppet ”alla människors lika värde” används som argument för statens skyldighet att ständigt påta sig ett allt större ansvar för både medborgare och icke-medborgare. ”Öppenhet”, ”normalisering”, ”nationalism”, ”segregering”, ”vänstern”, ”nyliberalismen”, ”mångfald” och ”den fria rörligheten” är andra begrepp som läggs som en kletig hinna över en mängd sakfrågor och försvårar en intellektuellt hederlig diskussion. Sammanblandning av moral, logik och rådande lagar liksom anekdotisk bevisföring, är andra fenomen som gör det öppna samhället mindre öppet.
Låt mig enkelt exemplifiera med det för närvarande mest brännande exemplet: Av allt att döma slinker det med ett okänt antal IS-krigare och andra jihadister i den stora flyktingström som just nu är på väg mot och genom Europa. Ingen Popper-lärjunge skulle få för sig att använda detta som bevis för att flyktingströmmen i själva verket är en invaderande armé. Men lika otänkbart vore det att blunda för faktumet och envetet jämställa dagens flyktingsituation med den som rådde för judarna före och under andra världskriget. ”Det öppna samhället” kräver av oss att vi erkänner komplexiteten: att flyktingströmmarna rymmer offer för terror och ofattbar grymhet, likaväl som mördare och banditer – och precis allt däremellan.
Vi måste ständigt vara vaksamma så att inte enskilda känslor tar oss i besittning, oavsett om denna känsla är medkänsla, rädsla, uppgivenhet, hat eller hämndlystnad. Därtill måste vi vara oerhört noga med orden, begreppen och argumenten.
Låter det torrt? Ja, ingen har sagt att det är glamoröst att försvara ”det öppna samhället”.
