Moderaterna har i dagarna gått ut med en kampanj där de tar ställning för att så kallat altruistiskt surrogatmödraskap ska vara tillåtet. Det innebär i praktiken att en kvinna, utan ersättning, kan föda barn åt ett föräldrapar som av olika skäl har svårt att föda barn själva. Kvinnan i fråga fungerar som ”värdmoder” under själva graviditeten åt ett befruktat ägg från paret i fråga.
Onaturligt? Eller bara ett frivilligt val att hjälpa ett närstående par som inte kan få barn på egen hand? Den statliga utredningen ”Olika vägar till föräldraskap” (SOU 2016:11) valde att avstyrka idén med hänvisning till att kunskapsläget kring hur surrogatmödraskap påverkar barnet i fråga är osäkert. En rimlig invändning generellt, som i vanliga fall brukar förbises av den svenska staten när det ska göras progressiva landvinningar.
Ett tyngre skäl att vara skeptisk är att surrogatmodern rimligen inte kan tas ifrån rätten att behålla barnet hon fött om hon skulle vilja det. Det bör så att säga inte vara möjligt att avtala bort rätten till sitt barn i förväg. Ett scenario där surrogatmodern ångrar sig försätter alla inblandade i en svår situation. Frågan är dock hur ofta det skulle ske, om alls.
Utredningen talar även om risken för ett socialt tryck att ställa upp som surrogatmoder för anhöriga och bekanta, liksom risken att pengar blir inblandade. Det senare är inte särskilt tunga argument. Statens roll är inte att vara ”en beskyddande patriark” gentemot vuxna kvinnor.
Barnens bästa bör stå i centrum. Sverige inte bara tillåter utan ger sedan ett par år aktivt hjälp till ensamstående kvinnor som vill skaffa barn genom inseminering utan en närvarande far till barnet. I det fallet kommer barnet växa upp med bara en förälder, med de ökade risker för psykiska problem och föräldralöshet vid moderns eventuella bortgång som det innebär. Barnet kan inte ens ta reda på vem dess egen far är. Det torde vara en större kalkylerad risk för barnens hälsa än surrogatmödraskap.
Den progressiva svenska staten brukar låta barnens intressen väga lätt när dessa ställs mot de vuxnas vilja att skaffa barn. Det är därför nästan märkligt att en statlig utredning för en gångs skull landade i att säga stopp (även om en av utredarna reserverade sig i frågan). Misstanken smyger sig på att det helt enkelt inte handlade om barnens bästa, utan just den förment progressiva - men i grunden antiliberala idén - att staten som en slags förmyndare ska "skydda" vuxna kvinnor och hindra dem från att ställa upp som surrogatmödrar.
Att Moderaterna nu sätter ned foten i en svår fråga är välkommet, även om partiet är sist på bollen bland de borgerliga partierna. KD är emot möjligheten till altruistiskt surrogatmödraskap, de övriga för. Någon enkel fråga är det inte. I normalfallet rör det sig om närstående kvinnor till barnlösa par som ställer upp som surrogatmoder. Det är svårt att se att staten ska gå in och stoppa det. Särskilt när paret bidrar med ett befruktat ägg. Möjligen blir det mer komplicerat i de fall då surrogatmodern även ställer upp med sina egna ägg, eftersom det då också finns ett direkt biologiskt band.
Att skaffa egna barn är ingen rättighet. Alternativet surrogatmödraskap är adoption. Men om surrogatmödraskap inte innebär orimliga risker för barnens psykiska hälsa bör det rimligen tillåtas.
Vuxna människor måste få fatta även svåra beslut, som kan få stora konsekvenser för dem själva, efter eget huvud. Statens ansvar inskränker sig primärt till dem som inte har någon egen röst - det vill säga barnen.
