Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ann-Sofie Hermansson: Studieförbundens fuskande är ett hån mot folkbildningen

Jag tror folkbildningen gör oss gott. Som individer och medborgare. Men just därför måste det ekonomiska fusket stävjas. Annars riskeras förtroendet för hela verksamheten.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Häromåret slog forskarna Magnus Ranstorp, Peder Hyllengren och Aje Carlbom larm om omfattande fusk inom studieförbunden. Forskarnas kritik var inte populär och ledde därför inte heller till någon större självrannsakan hos studieförbunden. Snarare bar svaren en prägel av hån, avfärdanden, självgodhet och ovilja att bemöta kritiken i sak. En ryggmärgsreaktion. Forskarna anklagades rentav för förtal.

Nu har Riksrevisionen gett forskarna rätt. Det visar sig finnas betydande risker för att statsbidraget, alltså skattepengar, bland annat gått till privat konsumtion eller kommersiell verksamhet. Nästan vartannat arrangemang hade såna brister att några pengar aldrig skulle ha betalats ut. Det är som forskarna konstaterar ”inte kaffepengar utan ett systematiskt bedrägeri under lång tid.” Problemet är så allvarligt att man ifrågasätter om Folkbildningsrådet ska få fortsätta dela ut statsbidraget.

För mig handlar folkbildning om att erövra nya världar. Att tänja på gränsen för sin förmåga för att göra det omöjliga möjligt. Som Hjalmar Branting sa: ”Så revolterar min känsla mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan”.

Just nu sliter en ung arbetskamrat med Karin Boyes roman Kallocain. Han läser på sin fritid ”Svenska som andraspråk” på gymnasienivå och ska recensera denna fantastiska men inte så enkla berättelse. Hans modersmål är persiska och det är en rejäl utmaning att ta sig an Kallocain. Folkbildning den hårda vägen.

Samtidigt är det ju när det verkligen kostar på som bildningen infinner sig. Den kommer aldrig lättvindigt. Man kämpar och misslyckas men i slutänden blir man större än man trodde man kunde bli. Det här är den folkbildning arbetarrörelsen har fostrat mig i. Tre års kvällskurser i Göteborgs Arbetares Folkhögskola (GAF) la grunden för det jag senare skulle våga tillägna mig på universitetet. Det är en tid som präglat mig.

På GAF som är en tvärfacklig utbildning diskuterade vi oupphörligt samhällsfrågor. Men vi läste också mycket böcker. Det här var ju i slutet av 1980-talet så att söka kunskap på internet lät sig inte göras. Jag har alltid läst mycket men på GAF fick jag nya tips, såväl skönlitterärt som fackböcker. Det var en skattkammare som öppnade sig. Jag lärde mig att ha ett öppet sinne och att våga läsa författare vars åsikter eller ideologi jag inte delade.

Jag tror folkbildningen gör oss gott. Som individer och medborgare. Men folkbildning kan och ska inte fuskas fram. Verklig bildning kommer aldrig på en räkmacka. Det är djupt omoraliskt när själva grundbulten i att våga utmana våra personliga begränsningar förfuskas till ett ekonomiskt bedrägligt beteende.

Det är oanständigt. En förolämpning mot det min arbetskamrat kämpar med, ja även GAF känns nedsolkat av innehållet i Riksrevisionens rapport. Det är dags att vädra ut fusket. Folkbildningens aktörer kan inte längre granska sig själva. Det är nog nu.