Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Många fler skulle kunna bo vid vattnet. 


 Bild: FREDRIK SANDBERG / TT
Många fler skulle kunna bo vid vattnet. Bild: FREDRIK SANDBERG / TT

Håkan Boström: Strandskydd bör vara undantaget – inte regeln

Dagens generella strandskydd utarmar landsbygden och kustbygderna utan att tillgodose något konkret allmänintresse. Regelverket behöver göras om i grunden.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Så här i sommartider söker sig många stadsbor ut på landet. Antingen för att besöka släktingar, sina sommarhus eller bara se sig omkring. En och annan har nog någon gång lekt med tanken att bo vid en sjönära stuga på landet. Det finns bara ett problem. Det är sedan decennier inte tillåtet att bygga vid vatten i Sverige. Den som äger en stuga vid sjön kan inte heller bygga ut den, eller ens skaffa sig en uteplats med tak vid vattnet, utan tillstånd. Det här försurar inte bara livet för dem som äger en strandtomt, det gör det också oerhört dyrt att skaffa sig ett hus vid vattnet för alla andra då utbudet är begränsat.

Strandskyddet infördes på 1950-talet. Tanken att allmänheten ska kunna komma ned till sjön var god. Men som så ofta har en i grunden sund idé förvanskats med tiden. Från början gällde strandskyddet endast områden som Länsstyrelsen beslutat om. Men 1975, under regeringen Palme, infördes ett generellt strandskydd. Sedan dess gäller att det i hela Sverige är förbjudet att bygga eller bygga om närmare än 100 meter från vattenlinjen, ibland utvidgat till 300 meter, utan särskild dispens. Förbudet gäller inte bara vid våra havskuster, utan varenda liten obefolkad insjö ända upp till Treriksröset, det omfattar faktiskt även helt obetydliga bäckar och skogstjärnar.

Att hårt exploaterade områden nära storstäderna kan behöva skyddas mot överbebyggelse är det nog få som invänder emot. Att det finns enskilda kulturbygder nära vatten utanför storstadsområdena som kan behöva skyddas äger också sin logik. Men den nuvarande svenska lagstiftningen – där strandskyddet är regel istället för undantag – saknar all sans och balans. Möjligheten att bo i natursköna omgivningar är en av landsbygdens få komparativa fördelar i konkurrensen om invånare. Strandskyddet är i praktiken ett aktiv politisk åtgärd som förstör möjligheten för en redan hårt ansatt landsbygd att klara sig. Dessutom är regelverket ett i många fall ett både omotiverat och oproportionerligt ingrepp i äganderätten som försämrar enskilda människors livskvalitet.

Allmänintresset är här ytterst abstrakt. Vem är det som ska traska runt sjöarna längs en snårig och sumpig strandlinje? Eller kliva in över villatomterna? Något behov av dagens generella strandskydd för att värna allemansrätten finns inte.

Centerpartiet har i Januariavtalet lyckats få med ett krav på att strandskyddet ska utredas och reformeras. Utredningen som tillsattes i början av den här månaden ska vara klar redan före jul. Avsikten är lovvärd. Strandskyddet ska anpassas till de varierande förhållandena ute i landet. Men mycket hänger på utredaren, liksom att C ser till att regeringsbeslutet sedan håller fast vid intentionerna. Skrivningar i direktiven om att ”värna obrutna strandlinjer” kan i princip förfuska hela reformen, något som skedde när Alliansregeringen försökte ändra i regelverken 2009/2010. Det är viktigt att syftningen med denna skrivning begränsas till exploaterade områden.

Ett annat potentiellt problem med direktiven är att de betonar näringslivets och besöksnäringens behov. Det är inte fel i sig, men det får inte betyda att vanliga husägares rätt att bestämma över sin mark glöms bort.

Idag står många småhusägare maktlösa inför övernitiska tjänstemän och handläggare på myndigheterna. Här behövs en ändrad maktbalans. På Kråkerön, strax söder om Marstrand, har invånarna behövt vända sig till Europadomstolen sedan Länsstyrelsen belagt i stort sett hela ön med byggnadsrestriktioner, regleringar som kraftigt försvårar möjligheten att bo och verka på ön.

Att kustsamhällen avfolkas eller att inlandet skogar igen är knappast någon vinst för allmänheten. I andra länder görs insatser för att underlätta livet på landet. I Sverige har det under decennier av S-styre drivits en aktiv politik i motsatt håll (flyttlasspolitiken, kommunsammanslagningarna, lantbruksnämnderna), en landsbygdsfientlighet som de senaste decennierna fått ny form genom Miljöpartiets inflytande.

Det finns en majoritet i riksdagen för att kraftigt förändra strandskyddet i form av M, KD, SD och C. Både KD och M vill vända på strandskyddet så att kommunerna får peka ut de områden som ska omfattas av skydd, exempelvis om ett område är särskilt skyddsvärt eller så att allmänheten kan komma ned till vatten. Markägare ska också kompenseras när strandskyddet utvidgas på ett område. I övrigt ska det inte råda någon reglering.

Det vore den logiska ordningen. Ett reformerat strandskydd löser förstås inte alla landsbygdens problem, men det är en principiellt viktig fråga att staten inte aktivt ska motverka initiativkraft och levnadsbetingelser utanför storstäderna. Det är också hög tid att ta tillbaka makten från de skrivbordsradikaler som reglerat sönder svensk landsbygd.