Sedan år 1990 har en majoritet av svenskarna ansett att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar (SOM-institutet, Göteborgs universitet). Under samma period har de folkvalda, i strid med opinionen, bedrivit en politik som inneburit att Sverige haft ett av västvärldens mest generösa system för invandring. I glappet mellan folkets och politikernas skilda uppfattning, och som en följd av bristande alternativ, har SD skördat sina framgångar.
Under 1900-talet gick Sverige från att vara ett jämförelsevis etniskt homogent land, med arbetskraftsinvandrade från andra delar av Europa som arbetade i högre utsträckning än den inhemska populationen, till att bli ett land med stor andel utomeuropeiska invandrade i långvarigt ekonomiskt och socialt utanförskap.
De senaste decenniernas segregation är resultatet av en politik som inte tagit hänsyn till samhällets (o)förmåga att absorbera sin nya befolkning. I dag påverkas i princip alla politikområden av konsekvenserna av denna politik: arbetsmarknaden, skolan, barnfattigdomen, kriminaliteten, bostadsmarknaden. Bara för att nämna några.
Det är inte människorna som söker sig hit är problemet, utan systemen som inte är riggade för den nya verkligheten. Sverige är ett av världens mest generösa välfärdsländer. Tanken är att medborgarna ska få utmärkt välfärd för sina skattepengar. För att ekvationen ska gå ihop måste i princip alla som kan arbeta också göra det, samtidigt som enbart de som verkligen är i behov av stöd ska få det.
Men eftersom så många av de som kommer till Sverige hamnar i ett livslångt ekonomiskt utanförskap, som dessutom tenderar att gå i arv, utsätts systemet för påfrestningar som riskerar att underminera hela välfärdskonstruktionen. Det är detta som diskussionen om samhällskontraktet handlar om.
Svenskar är i gemen välvilligt inställda till människor från andra länder - vilket vi ska vara stolta över. Men acceptansen för en generös migrationspolitik sammanhänger med hur väl integrationen lyckas. När denna misslyckas, vilket den har gjort i Sverige trots decennier av kostsamma insatser, kommer människors skepsis att öka. Inte för att de ogillar invandrade som sådana, utan för att samhället faller itu.
När statsminister Stefan Löfven (S) stramade åt migrationspolitiken hösten år 2015 var det med hänvisning till Sveriges oförmåga att ta emot många människor på så kort tid. Löfven gjorde ett stort nummer av att han tog ansvar för situationen genom att lägga om politiken, formellt till EU:s miniminivå. En av åtgärderna var att begränsa möjligheterna till familjeåterförening för alternativt skyddsbehövande. För flyktingar har samma regler gällt hela tiden.
Socialdemokraterna har av tradition värnat en stram migrationspolitik, eftersom de varit införstådda med välfärdsstatens premisser. I den bästa av världar hade därför S gjort upp om migrationspolitiken med M, som historiskt varit av samma uppfattning som S. Det hade också bättre överensstämt med den stramare linje som S drev i valrörelsen.
Dessvärre har S, för att få behålla makten, valt att göra upp om migrationen med riksdagens mest migrationsvänliga partier MP, C och L. Resultatet kommer att få långtgående konsekvenser. Av Januariöverenskommelsen (JÖK) framgår att alternativt skyddsbehövande från och med i sommar återigen ska ha rätt till familjeåterförening.
Migrationsverket bedömer att antalet så kallade anknytningsärenden kommer att öka med över 70 procent under de närmsta tre åren. Redan i år väntas antalet ansökningar fördubblas (TV4 24/1). I en prognos från i höstas skriver verket att: "En återgång till tidigare regelverk för anhöriginvandring skulle innebära att Sverige blir ett av de mest generösa länderna i EU för familjeåterförening, där inte minst Tyskland har gått i en mer restriktiv riktning”.
Utöver denna förändring av den tillfälliga lagen, som gällt sedan sommaren år 2016, innehåller JÖK:en en tre månaders respit från försörjningskravet vid familjeåterförening för alternativt skyddsbehövande. Det innebär att de omkring 20 000 personerna som antas omfattas av lagändringen (enligt Expressens beräkningar, 23/1) inte kommer att behöva försörja varken sig själva eller sina anhöriga för att deras anhöriga ska beviljas uppehållstillstånd.
Den nytillträdde justitie- och migrationsministern Morgan Johansson (S) försöker i en intervju i Expressen tona ned siffrorna (23/1). Och visst, om allt hade varit frid och fröjd och integrationen fungerat ypperligt så hade ytterligare ett antal personer inte varit ett problem. Men nu förhåller det sig inte på det viset.
Inom migrationsforskningen talar man om push- och pulleffekter. De förstnämnda handlar om faktorer som driver bort människor från ett ställe, de sistnämnda om sådana positiva förhållanden som gör att människor söker sig till ett annat ställe. Sveriges lagstiftning på området, liksom den generösa välfärden, är exempel på sådana pulleffekter. Om Sverige återigen börjar avvika positivt från den generella nivån i EU så kommer fler människor att söka sig just hit.
Partierna måste hitta en långsiktigt hållbar politik på området så att man slipper vidta så radikala åtgärder som blev fallet år 2015. Vi måste bestämma oss för vilken mottagningsnivå som är rimlig utifrån våra förutsättningar att integrera människor. Annars kommer vi inte kunna vända den destruktiva segregationsspiralen. Innan vi fått bukt med problemen är det rimligt att hålla en ytterst restriktiv linje. Om vi inte stramar upp nu kommer det komma en dag när vi helt enkelt inte kommer kunna ta emot fler människor i nöd. Den dagen hoppas jag aldrig kommer.
