Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: FREDRIK SANDBERG / TT

Karin Pihl: Straffa inte de kvinnliga fattigpensionärerna

Det är inte rimligt att hävda att de kvinnor som tagit hand om barn och hushåll får skylla sig själva för att de inte arbetade mer.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det är spänt mellan socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) och Pensionsmyndigheten. Regeringens nya pensionstillägg har fått höga tjänstemän på myndigheten att säga ifrån. Det urholkar grunderna i det svenska pensionssystemet hävdar de. Dessutom kritiseras tillägget för att principen om att pensionen ska avgöras av vad man betalat in till systemet sätts ur spel.

Inkomstpensionstillägget ska betalas ut till alla som har en inkomstgrundad allmänpension på 9 000–17 000 kronor i månaden. Tanken är att det ska vara tillfälligt och att politikerna ska få till ett mer hållbart system i längden.

Kritikerna har rätt i att det inte är bra att kringgå de principer som slogs fast i mitten av 1990-talet när det svenska pensionssystemet gjordes om. Pensionsreformens styrka ligger i att systemet ska vara oberoende av politiken. För att folk ska kunna planera sin pension måste det också finnas en viss förutsägbarhet.

Ändå är mycket av den kritik som framförts mot regeringens ändringsförslag missriktad. På Dagens Industris ledarsida skriver Lotta Engzell-Larsson att den grupp som är aktuell för inkomstpensionstillägget inte bara har varit lågavlönade, utan också arbetat deltid och ”varit hemma med barn lite för många år”. Dessa kvinnor fattade helt enkelt ett dåligt beslut för flera decennier sedan, och nu får de stå för det.

Men det är ett absurt resonemang. Det är inte som att dessa kvinnor har arbetat deltid och varit hemma när barnen var små för att de hellre låg och kollade på tv än att jobba. Att ta hand om barn och hushåll, och dessutom arbeta deltid, är ingen lyxtillvaro. Förvärvsarbete är inte den enda form av arbete.

För många fanns det inte ens något alternativ, förutom att avstå från att skaffa barn. Att kvinnor slapp stå på fabriken sågs länge som något progressivt, ett tecken på välstånd. I dag har vi en annan syn på arbete, familjeliv och jämställdhet. Vi har pappamånader och rut-avdrag. Men så var det inte på 1960- och 70-talen. I början av 1960-talet arbetade endast en fjärdedel av kvinnorna. Sambeskattningen avskaffades 1971. Kommunerna ålades att erbjuda förskola för alla sexåringar först 1975.

Få av dessa kvinnor, eller deras makar, tänkte sig att upplägget att ta hand om småbarn och sedan arbeta deltid som vårdbiträde fram till pensionen skulle sluta i fattigdom på ålderns höst.

Problemet hade kunnat lösas – åtminstone för den som har varit gift – om det hade varit möjligt att ärva makens pension. Men det går inte. Änkepensionen avskaffades 1990. Att ett par haft gemensam ekonomi hela livet spelar ingen roll. Om maken avlider går pengarna på pensionskontot tillbaka till systemet i form av arvsvinster. För premiepensionen kan man teckna efterlevandeskydd till sin make eller maka, men då får man själv en betydligt lägre ersättning. I dag har det blivit lättare att föra över premiepensionen men det hjälper knappast dagens fattigpensionärer.

Det finns nog ingen grupp i samhället som blivit så grundlurad av den svenska staten som arbetarklasskvinnor födda på 1940-talet. Nu får de som överlever på en 12 000-kronorspension dessutom höra att de får skylla sig själva för att de tog hand om barn och hushåll en gång i tiden.