Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Peter Hjörne: Stockholm har visat ryggrad

I terrordådets Stockholm visade människor varandra värme, omtanke, engagemang och hjälpsamhet, skriver Peter Hjörne.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Sverige har blivit attackerat. Allt tyder på ett terrordåd, sa statsminister Stefan Löfven i går eftermiddag.

Det vi egentligen visste skulle ske någon gång, hade skett. Och även om vi sagt att det snarare var en fråga om när, inte om, så hade vi alla innerst inne hoppats att vårt hörn av världen skulle slippa terrorns illdåd.

Sverige har, tills nu, varit förskonat men redan 2010 kunde Stockholm ha blivit platsen för ett blodigt terrordåd. Det var då Taimour Abdulwahab, mitt i julhandeln, alldeles nära Drottninggatan där fredagens dåd utfördes, sprängde sig själv utan att lyckas ta med sig några andra i döden.

Bilderna från terrordåden runt om i världen - i Nice, London och Jerusalem - har alla varit lika hjärtskärande. Oskyldiga människor som mitt i steget mejats ner av lastbilar. Människor som gick ut den dagen och aldrig kom hem.

Nu har det urskiljningslösa, vettlösa och grymma våldet nått också Sverige - nått vår fina, fredliga huvudstad Stockholm.

När jag skriver dessa rader är det lördag. Precis som många andra svenskar satt jag klistrad vid tv:n under fredagen för att försöka förstå vad som hänt. Varför det har hänt är lika obegripligt, lika djupt sorgligt och lika meningslöst som vid alla tidigare terrordåd.

Fyra döda, nio skadade kvar på sjukhus, en anhållen. Och en nation i sorg. Kungen och drottningen avbröt sin resa i Brasilien. Statsministern och inrikesministern återvände omedelbart till Stockholm. Precis som de alla gav uttryck för: Nu går våra tankar till de anhöriga till dem som fick sätta livet till och till de skadade.

Både Stefan Löfven och Anders Ygeman uttryckte också sin stora uppskattning för det svåra arbete som polisen, räddnings- och sjukvårdspersonal utfört och manade till uppmärksamhet, lugn och försiktighet.

En av de många polischefer som intervjuades på fredagen var imponerad över hur "bra stockholmarna är att ha att göra med" och hur lugnt och värdigt människor uppträtt. Många visade stort personligt mod på platsen när de hjälpta skadade trots att läget där var oklart och kaotiskt. I terrordådets Stockholm visade människor varandra värme, omtanke, engagemang och hjälpsamhet. På #openstockholm erbjöd man mat, skjuts och husrum till dem som inte kunde ta sig hem när all trafik stängdes av.

Det är precis ett sådant beteende som terrorister inte vill se. Terror är per definition att sprida skräck, åstadkomma kaos, skapa ett slutnare, mer räddhågset och repressivt samhälle, att så tvivel och misstro.

Men när regeringen, polisen och räddningstjänsten och andra viktiga samhällsfunktioner fungerar väl och ingjuter förtroende, när stockholmarna håller huvudet kallt och tänker och handlar rätt och med medkänsla då har terroristen misslyckats.

Någon i fredagens tv-sändning sa att "vi kommer att vakna upp till ett annat Sverige". I någon mening stämmer det. Ingen kan vara oberörd. Alla kommer att minnas. Oron blir påtagligare. Alla känner vi starkt med dem som mist nära och kära och med dem som skadats.

Men i ett annat avseende är det samma Sverige - ett starkt samhälle med motståndskraft. Det har vi sett i andra städer som drabbats av terrorhandlingar. Först på trots, som för att betvinga oron, återgår människor till sina vanliga liv. De återtar gator, torg och platser för att visa att ingen terrorist skall tvinga dem att ändra deras liv, samhällen, värderingar och städer. Det blir viktigt att visa tillit och förtroende, att behålla lugnet - "keep calm and carry on", som de hårt terrorprövade britterna sa.

Stockholm har redan visat sin ryggrad och kommer att fortsätta att göra det. Och så sakteliga kommer livet att återgå till det vanliga - de vanliga rutinerna, det vanliga tempot.

Samtidigt: Fyra människor har förlorat livet. För deras anhöriga blir livet aldrig detsamma, det återgår aldrig till vad det var. Kontrasten mellan deras sorg och livet som rullar på är grym. Men kanske är normaliseringen den största heder vi kan visa dem som dog, att Stockholm och Sverige inte låter sig skrämmas, att vi inte förändrar sättet vi lever tillsammans.

Från hela världen har kondoleanser strömmat in. Eiffeltornet släcktes för att hedra offren och för att visa solidaritet med Sverige. USA erbjöd hjälp med utredningen. Putin uttryckte sin sympati i ett telegram.

Danmarks statsminister Lars Lökke Rasmussen uttryckte sig på ett sätt som rörde särskilt: "Det gör ont i hela hjärtat att vårt svenska broderfolk utsatts för ett så avskyvärt angrepp. Ett fegt försök att undertrycka oss och vårt fredliga sätt att leva i Skandinavien. Det är en sorgens dag. Men också viljans dag, en vilja att bekämpa mörkret."

Det finns ett slags trygghet i de internationella solidaritetsyttringarna, att det finns en internationell front mot terrorns barbari.

Uppenbarligen var beredskapen i Stockholm god. Som polisen sa: "Vi är välövade." Trots det kommer myndigheterna säkert att finna saker som kan förbättras och skärpas. Men Stockholm och Sverige har visat styrka och sammanhållning.

När en påtagligt rörd kronprinsessa Victoria i går, tillsammans med prins Daniel, besökte platsen där lastbilen kördes in i varuhuset, fick frågan av en reporter om "hur vi går vidare ur det här" gav hon det bästa svaret:
– Tillsammans!