Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Alice Teodorescu Måwe: Stefan Löfven och de 40 klanerna

Lojaliteten inom kriminella gäng och klaner måste ersättas med lojalitet till det svenska samhället.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

På några dagar kan alla sanningar kastas överbord - i varje fall i svensk debatt. Det började med att biträdande rikspolischefen konstaterande i Ekots lördagsintervju att minst 40 släktbaserade kriminella nätverk etablerat sig i Sverige i syfte att bygga upp organiserad brottslighet (5/9). Bara i polisregion Väst, som omfattar Västra Götaland och Halland, antas 12 stycken sådana släkter operera (SVT 10/9).

Det fortsatte några dagar senare med att Aktuellt-tittarna, av självaste statsministern, fick veta att det förhållande som ihärdigt förnekats i åratal, inte minst av just statsministern, visst stämmer: det finns en koppling mellan den stora migrationen och brottsutvecklingen i Sverige (SVT 9/9).

Den här krönikan skulle kunna handla om den mångsidiga kappa som statsministern så ogenerat slänger på sig närhelst det passar. Den skulle också kunna handla om den oanständiga brunsmetning som vi som påtalade sambanden, innan statsministern drabbades av sin plötsliga insiktsfullhet, utsattes för. Men det skulle sannolikt upplevas som tjatigt.

I stället finns det skäl att fundera på varför det som sker inträffar just här. Enligt tysk polis, som visat på förgreningar av kriminella klaner mellan tyska Essen och Göteborg, har Sverige och Tyskland valts ut eftersom det är ”lättast att plundra socialförsäkringssystemet” i respektive land (SVD 8/9). Med andra ord: kriminella klaner gör som de gör för att våra system accepterar att de gör det.

Många, av samtliga politiska kulörer, har skäl att fundera över hur det kunde bli såhär, liksom hur man effektivast sätter stopp för utvecklingen. De 40 klanerna knackade inte på dörren till Sverige igår och det finns inget som talar för att de avser att lämna landet i morgon. Risken är tvärtom överhängande att grupperingarna kommer att attrahera än fler individer och därmed växa ytterligare om inget radikalt förändras.

I mångt och mycket återfinns roten till problemet i den misslyckade integrationen. Dels för att målet med integrationen i sig inte tillräckligt tydligt definierats, vilket skapat osäkerhet kring majoritetssamhällets förväntningar. Dels för att den något naiva utgångspunkten varit att alla som kommer till Sverige gör det för att de inget hellre vill än att få bli, och leva som, ”svenskar”. Men tänk om det inte är så? Tänk om detta alternativ av vissa, faktiskt upplevs som sämre?

Oavsett om det handlar om samhällets kollektiva oförmåga att integrera, eller den enskilda individens ovilja att integreras, är segregationen en enorm källa till problem. Inte minst då en tillvaro i gränslandet knappast bidrar till en djupare känsla av lojalitet med det nya landet och majoritetsbefolkningen. Just begreppet lojalitet är centralt i sammanhanget eftersom det utgör kittet i såväl kriminella gäng som klaner.

Lojalitet kan inte forceras fram, det är en känsla som ytterst bygger på ömsesidighet. Den relevanta frågan blir därför: Hur förmår man människor som inte tror på Sverige som gemenskap, som inte vill vara en del av en sådan gemenskap, eller som upplever att de inte får bli en del av den, att känna ansvar och plikt för Sverige? Rentav lojalitet?