Om det är något man kan säga från Socialdemokraternas kongress i Göteborg så är det att partiets historia lever. Det ser den som jämför statsminister Stefan Löfvens och finansminister Magdalena Anderssons tal.
I”Agitatorerna. Arbetarrörelsen och språket” (Carlssons 1986) beskriver retorikprofessorn Kurt Johannesson den socialdemokratiska retoriken som sprungen ur två ideal.
Det ena stilen kom från agitatorerna som spred socialdemokratiska idéer innan partiet kom in i riksdagen. Agitatorernas retorik präglades av klasskamp och känslor. Den andra, parlamentariska, stilen utvecklades då partiet kommit in i riksdagen. För att bli ett statsbärande parti var S tvungna att anpassa språkdräkten. "Klass" ersattes av "folk " och det personliga tonades ned och ersattes av en mer formell stil som skulle kommunicera samhällsansvar.
Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons tal från Göteborg visar tydligt att de två idealtyperna fortfarande existerar.
När Löfven talade på söndagen beskrev han sig i inledningen som ”statsminister och svensk”. Han använde inte ord som ”partivänner”, ”rörelse” eller ”löntagargrupper”. Han använde heller aldrig ordet ”borgerliga” om oppositionen, men talade om blocköverskridande arbete, om att bjuda in andra partier och om bred enighet.
Det återkommande ordet i Löfvens tal var ”Sverige”. Sveriges ”budskap” och ”insats”. Han sa till och med saker som ”kvinnor och män som svarat då Sverige kallat” och ”vi ska frigöra styrkan i det här vackra landet”. En språkdräkt som lånat av nationalism och konservatism.
Annat var det då finansminister Magdalena Andersson talade på måndagen. Hon hälsade ”kongressdeltagare” och ”partivänner”. Hon berättade personligt om hur arg hon varit som sextonåring, och om att den tidens gissel jämte rasism och hunger var ”ett nyliberalt systemskifte”. Andersson undvek i sitt tal ord som ”svenskar” eller ”medborgare” men talade i stället om ”vi socialdemokrater” och om ”breda löntagargrupper – vårt folk”.
Utmaningar och motståndare var i Anderssons tal inte terrorister eller yttre hot utan borgerliga regeringar, populism och nationalism. Och medan Löfven inte nämnde socialdemokratiska företrädare hann Andersson med att åberopa både Palme och Sträng.
Två tal. Ett argt och personligt för den egna gruppen och ett samlande och formellt för nationen. Om man inte känt till Socialdemokraternas historia hade man kunnat undra om Löfven och Andersson var i samma parti. Men just kombinationen av att framstå som representant för ett intresse och för nationalstaten har varit ett vinnande koncept för S i hundra år. Tyvärr kan man inte rösta på Löfven utan att få Andersson på köpet.
