Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Adam Cwejman: Statens revansch mot klanerna

En lärdom från Johanna Lernebys bok ”Familjen” är att när staten sätter alla klutar till kan kriminella klaner tryckas tillbaka.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

"Vet du vem jag är? Jag bestämmer här, det är jag som är staten och ingen säger nej till mig. Jag kör över sådana som dig. Jag ska slakta dig, din familj, och bränna ner dina företag".

Orden är "Abu Nizars" och citeras i journalisten Johanna Bäckström Lernebys bok "Familjen" som utkom tidigare i år. Enligt uppgifter som lämnades till Polisen yttrade överhuvudet för Angeredsfamiljen, som i boken kallas för Abu Nizar, dessa ord till Ahmad, en företagare från Vänersborg. Ahmad, som också egentligen heter något annat, gjorde då något ovanligt. Han kontaktade polisen. De genomförde kvickt ett förhör med Ahmad.

Inte sällan brukar personer som utpressas efter lite eftertanke ta tillbaka sina vittnesmål. Främst av rädsla. Men också för att de upplever att polisen helt enkelt inte kan skydda dem. Att vittna ger inget i en värld som inte styrs som resten av Sverige utan av en klan. Ahmads vittnesmål ger därför en sällsynt inblick i hur utpressningen går till.

Ett kriminellt nätverk, må det vara en klan eller släkt i ett utanförskapsområde, bygger sitt maktmonopol på att ingen vågar tjalla. Så kan de utöva sin makt ostört. I praktiken inför de andra regelverk än de som gäller i resten av landet. Men denna parallella kultur bygger inte bara på hot om våld utan även en sorts trygghet och förutsägbarhet: Följsamma stöter inte på några problem. De som stretar emot görs ned totalt.

Konsekvensen är att det svenska samhället, med likhet inför lagen och individuella fri- och rättigheter, i praktiken inte existerar på vissa platser. De utpressade företagarna och många med dem bor i ett sorts exil-Mellanöstern där Mellanösterns, inte Sveriges, rättskipning och sedvänjor råder.

Det är inte bara de boende som varit rädda. Även representanter för offentligheten har kuvats. Fastighetsskötare har undvikit vissa trappuppgångar. Störningsjouren åkte inte ut på larm. "Det var helt enkelt inte värt att dö", som en anonym anställd beskrev det.

Men denna tyranniska parallellordning går att rubba. Bilden som tecknas i Bäckström Lernebys bok handlar inte bara om rädda företagare som tappat allt hopp utan även av en statsmakt som börjat inse vad det är som händer. Den svenska förvaltningsapparaturen vaknar visserligen sent. Men när myndigheterna väl har orienterat sig och börjat agera så är det inte mycket som kan stå emot dem.

Med inspiration från Tyskland, som har liknande problem, började myndigheter i Göteborg för ett par år sedan koordinera sig. Återkommande veckomöten, informationsutbyte och gemensamma insatser drogs igång. Eftersom kriminaliteten är mångfacetterad; från hot och misshandel till bidragsfusk, utpressning och narkotikahandel måste också åtgärderna också anpassas därefter.

Kommunala bostadsbolag säger upp lägenheter som innehas på falska grunder, Skatteverket och Kronofogden utmäter tillgångar från nolltaxerare. Försäkringskassan avslöjar bidragsfusk och i mitten av nätet befinner sig Polisen och letar efter brottsbevis som kan leda till åtal.

Allt detta tillsammans utgör statens revansch. Eller det svenska samhällets och, får man ändå säga, den svenska kulturens svar på det som hänt i många utanförskapsområden. Alltför länge har en samhällsordning som hör till svaga nationalstater i Mellanöstern tillåtits breda ut sig. Vad samhället nu signalerar genom en ständigt ökande närvaro är detta: I Sverige tillåter vi inte ett parallellt samhällssystem att existera. Den svenska staten bestämmer här.

Men det är inte i första hand med våld som makten utövas utan med kontroll, resurser, övervakning och byråkratisk noggrannhet som aldrig lämnar de kriminella i fred. Kort sagt. Det moderna samhällets hela makt.