“Göteborg får 1,2 miljarder från Migrationsverket.” Så löd en rubrik här i GP i förra veckan. Det kan väl låta positivt och intervjupersonen i artikeln, Michael Andersson, förvaltningsdirektör vid social resursförvaltning, framställer det också så. Pengarna det handlar om är ersättning till Göteborgs stad för kostnader i samband med asylmottagandet 2015-2017.
Andersson säger i artikeln att förvaltningen kritiserats för att ha spenderat Göteborgarnas skattepengar på ett felaktigt sätt och att det därför är viktigt att berätta att man nu får full kostnadstäckning från staten. Här dyker det upp ett synsätt som verkar alltför vanligt i kommun-Sverige: “Äh, det där är ju ingen fara, det tar ju staten hand om!” Det låter som om statliga pengar faller från himlen och kan avlasta kostnadstyngda kommuner utan att drabba någon.
Så är det naturligtvis inte, även statens pengar tas ur dina och mina fickor. Självklart kan kommuner vara lättade över att inte behöva bära hela kostnaden, men om det nu var felaktigt att spendera göteborgarnas pengar såhär, blir utgiften rimligare bara för att den bärs av fler, via staten istället?
Oavsett vilken syn man har på invandring och asylmottagande så borde man kunna svara nej på den frågan. FN:s flyktingorgan UNHCR, som ansvarar för att hjälpa närmare 70 miljoner människor världen över, hade 2017 en budget på knappt 70 miljarder kronor. Mottagningskostnaderna bara i Göteborg, uppgår till 1,7% av UNHCR:s årsbudget och spenderas i huvudsak på boende för 1,700 ensamkommande.
Säger man sig vara för en generös invandringspolitik av humanitära skäl måste man kunna se att det inte är väl investerade pengar. I synnerhet inte i Göteborg. En del av ovannämnda pengar är ersättning för de 175 miljoner som staden brände på tomma platser för ensamkommande – och alltså helt bortslösade.
Är man å andra sidan liberal och anhängare av rätten till fri rörlighet måste man vara tydlig med att det inte kan innebära en skyldighet för andra att stå för försörjning och uppehälle. Särskilt inte på det slösaktiga sätt som skett i Sverige.
Det är synd att våra självutnämnt liberala partier inte varit tydligare med denna målkonflikt. De har talat högt om humanitära aspekter men tystare om vad som för länge sedan skulle behövt vara annorlunda i vår välfärdsmodell för att göra en liberal migrationspolitik tillnärmelsevis hållbar.
Det är synd på de ekonomiska resurser som kunnat göra mycket större nytta på annat håll, i Sverige eller i världen. Det är synd om de människor som blir föremål för politiken. De låses fast i utanförskap och får spott och spe för att de i mångas ögon blir en börda.
De som förespråkar en generös migrationspolitik måste, vare sig de är riksdagsledamöter eller aktivister, kunna ge konkreta svar på hur en sådan ska fungera. Annars sprids bilden av invandring som endast ett samhällsproblem, och allt fler kommer söka sig till populister som erbjuder det enkla, konkreta svaret att stänga gränsen och kanske till och med börja kasta ut människor.
