Hur arbetslösheten bäst ska mätas är en hett omstridd fråga, som kanske aldrig får något slutgiltigt svar. Det är förstås irriterande, men man får trösta sig med att åtminstone en grupp ekonomer slipper gå utan jobb så länge kivandet pågår.
Vilken metod man än väljer är det uppenbart att arbetslösheten i Sverige sköt i höjden under pandemins 2020. Ökningen sker till råga på allt från redan hög nivå. Målet att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet gjorde tyst sorti från regeringens budget redan för ett par år sedan och hade då länge betraktas som ett uttryck för magiskt tänkande.
Är man genuint engagerad i att sänka arbetslösheten krävs nämligen genuint engagemang för näringslivsklimat och företagsamhet och sådant var det länge sedan vi såg. Mitt i krisen får vi tvärtom höra finansministern tala sig varm för ”mer styrning”, ”mer politik” och högre skatter. Hur detta ska bidra till framtidstro och nya jobb är inget annat än ett mysterium.
Enligt Arbetsförmedlingen blev antalet arbetslösa under 2020 det högsta sedan 1997 och antalet långtidsarbetslösa det högsta någonsin. Men vi ska nog kunna slå nya rekord på bägge fronterna ifall nuvarande linje ligger fast.
Sverige behöver tvärtom göra en rejäl uppryckning som produktions- och företagarland och det arbetet måste börja med att vända skutan och sätta kurs åt rätt håll. I dag är vi nämligen på väg i fel riktning. Den nya årsrapporten från kanadensiska Fraser Institute, som har gedigen erfarenhet av att mäta ekonomisk frihet, visar att vi tappar mark på ett allvarligt sätt. Så sent som 2010 ansågs svensk ekonomi vara den femtonde friaste i världen, men nu är vi nere på plats 46 och ingår inte längre i den ekonomiskt friaste fjärdedelen av världens länder.
Att vi får låga poäng vad gäller skatter och rörlighet på arbetsmarknaden är tråkigt men varken nytt eller förvånande. Desto mer uppseendeväckande är att vi får sänkt betyg för ”rättssystem och äganderätt”. Vad gäller frågan hur bra polisen är på att upprätthålla lag och ordning försämras omdömet särskilt.
De kärva beskeden understryker att arbetet för bättre företagsklimat har blivit en bredare uppgift än vi har varit vana vid. Det handlar som alltid om att skapa utrymme för företagen genom rimligare skattepolitik och minskad regelbörda, men det har blivit allt viktigare att se till att staten sköter sitt.
Lägre skatt gör måttlig skillnad för företagare i utanförskapsområden om de inte är skyddade mot stölder, trakasserier och utpressning. Lägre skatt gör det mer attraktivt för duktigt folk att ta på sig krävande arbetsuppgifter, men om skola och högskola inte håller måttet finns inte de duktiga människorna tillgängliga. Lägre skatt kan göra det mer attraktivt att investera, men om det tar ett årtionde att få sina byggplaner prövade i alla instanser blir det ändå glest mellan de nya anläggningarna.
Alltså högre skatt? Naturligtvis inte. Men fokus på att staten ska göra sitt jobb i stället för drömmar om ”mer politik”. Även för företagandets och arbetstillfällenas skull.
