Den som reser runt i Sveriges storstäder och besöker några av de utsatta förorterna upptäcker något intressant. Vare sig du befinner dig i Vivalla i Örebro eller Lövgärdet i Göteborg så framgår med all tydlighet att de negativa effekterna av segregationen tar sig uttryck på snarlika vis. Sämre förutsättningar för eleverna att klara skolan, lägre genomsnittlig livslängd, högre koncentration av kriminella och svårare för polisen att utföra sitt uppdrag. Det krävs inte någon djupare analys eller femtioelva integrationssamordnare för att konstatera att det svenska samhället är dåligt rustat för att motverka utanförskap. Ändå har det under lång tid saknats forskning på segregationens mekanismer. Vad är det i den svenska samhällsmodellen som skapar tröghet för att motverka segregation och utanförskap? En förklaring till avsaknaden av forskning är att det inom akademin länge funnits en föreställning om att sådan forskning stigmatiserar förorterna och de människor som bor där. Istället har forskningen koncentrerat sig till att lyfta fram positiva aspekter av att bo i segregerade områden.
För trettio år sedan publicerades en studie av en forskartrio (Berg, Andreasson, Zintentcho) vid Göteborgs Universitet. I studien intervjuade de tre forskarna ett tjugotal ungdomar med turkisk bakgrund om deras uppväxtvillkor i Biskopsgården. Slutsatsen var bland annat att ”Det bästa med den turkiska koncentrationen till just Biskopsgården är att man i stadsdelen kunnat återskapa den egna turkiska landsändans förutsättningar för släktsammanhållning och kulturell tradition.”
Göteborgs Posten (28/9 1989) lät företrädare för turkiska föreningen i Biskopsgården bemöta forskarnas slutsatser. Deras dom var inte nådig. ”Vi har trygghet och sammanhållning inom respektive familj. Däremot har vi som grupp ingen som helst sammanhållning. Vi firar inga högtider tillsammans.” Vidare var man rasande över att forskarna dragit slutsatsen att turkarna i Biskopsgården var tillfreds med sin boendesituation. De uttryckte farhågor att forskarnas rapport skulle ligga till grund för framtida bevarande av ett boende som omöjliggör kontakter mellan den turkiska gruppen och övriga samhället. Att framtida samhällsplanerare skulle skapa etniska öar i städerna.
Trettio år senare kan vi konstatera att företrädarna för turkiska föreningen i Biskopsgården fick rätt i sina farhågor. Politikerna har alltför länge inte tagit det sociala förfallet av förorterna på allvar och idag ser vi också tydliga tecken på att barn ärver sina föräldrars utanförskap. Staten har dessvärre ett sorgligt facit för att bryta trenden genom sina tidigare misslyckade satsningar som Blommansatsningen (1995-1998) och Storstadssatsningen (1999-2004). Dessa har varit kontraproduktiva och varit baserades på bidragstillförsel och därmed cementerat problemen. Att bryta den dystra trenden kräver politiskt mod och vilja. Regeringens nya myndighet mot segregation, Delmos, verkar dock inte ha lärt sig av tidigare misslyckanden då den till stor del utgår ifrån statliga bidrag och cementerandet av utanförskapet kan fortsätta.
