Ensamheten har ökat under pandemin, visar nya siffror från Statistiska centralbyrån (SCB). Konstigt vore väl annars. En central del i att stoppa smittspridningen är att minimera sociala kontakter. Inga middagsbjudningar och kalas. Dessutom har många förlorat jobbet, speciellt inom vissa branscher.
Enligt SCB uppgav var femte arbetslös person att de känt sig ensam ”för det mesta eller hela tiden” de senaste fyra veckorna när undersökningen gjordes. Även äldre är en särskilt utsatt grupp. Av dem som är 85 år och äldre uppgav 17 procent att de känt sig ensamma, vilket är en ökning med två procentenheter jämfört med 2019. För befolkningen som helhet är motsvarande siffra sex procent.
Andra dystra siffror är att var tionde kvinna och var femte man uppger att de saknar en nära vän. Det får konsekvenser för hälsan. Förutom själslig ohälsa som nedstämdhet och depression kan kronisk ensamhet leda till hjärt- och kärlsjukdomar och demens. Det finns en evolutionär förklaring till det. En ensam människa har svårare att överleva i ett förmodernt samhälle. Vid upplevd långvarig ensamhet slås stressystemen på, vilket kan skada kroppen på sikt.
Då och då höjs röster för att politiken måste ta ensamheten på allvar. För några år sedan drev KD-politikern Jakob Forssmed linjen att ensamhet måste ses som ett samhällsproblem. Han vill att Sverige inspireras av Storbritannien där man har en särskild ensamhetsminister.
Det anser också Kerstin Thelander från Nätverket stoppa ofrivillig ensamhet och Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé. Mot bakgrund av SCB:s nya siffror skriver de i Aftonbladet att Sverige bör ta fram en nationell strategi mot ofrivillig ensamhet, bland annat genom att vårdcentraler ska kunna skriva ut social aktivitet på recept. I dag kan vården skriva ut fysisk aktivitet på recept.
Den som lider av social fobi och därför har svårt att träffa människor ska få hjälp av vården. Men att ensamhet inte bör betraktas enbart som ett individuellt problem betyder inte nödvändigtvis att det är ett problem som kan lösas av en minister.
Välfärdsstaten har ålagt sig att ta hand om våra barn och gamla så att vuxna människor kan förvärvsarbeta. Det offentliga har tagit över omsorgsuppgifter som människor före välfärdsstatens expansion fick lösa själva. Men det finns en gräns för vad välfärdsstaten kan hjälpa oss med.
När en patient får fysisk aktivitet utskriven på recept får han eller hon ett förslag på lämplig träning för att mildra den aktuella åkomman. Det skulle självklart gå att också skriva ut social aktivitet på recept. Det kan hjälpa den som behöver en liten knuff för att ta hand om sitt sociala liv.
Men det säger sig självt att det inte går att instruera en person att ringa en nära vän en gång i veckan om han eller hon inte har någon nära vän. För arbetslösa, den grupp som är mest utsatt för känslor av ensamhet, är avsaknaden av daglig social kontakt med kolleger troligtvis det som skapar den sociala isoleringen. Då hjälper inte rådet ”var med på fikarasten på jobbet”. Inte heller för ensamma 85-plussare, vars barn och barnbarn kanske bor på annan ort och där många i bekantskapskretsen kanske har gått bort, är det inte heller säkert att en uppmaning från vården att bli mer social är lösningen.
Regionen kan erbjuda kostnadsfria gymkort eller besök hos en fysioterapeut för den som får fysisk aktivitet utskrivet på recept. Men regionen kan inte ordna fram vänner eller kärlekspartners.
Det offentliga kan skapa goda förutsättningar för föreningslivet och andra arenor där människor kan knyta kontakter. Det sociala måste vi dock fixa själva. Om något behöver normen att man ska ta hand om personer i sin omgivning stärkas.
Som medmänniska har man ett ansvar att ta hand om sina släktingar och bekanta. Den uppgiften kan vi inte lämpa över på det offentliga.
