Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Glesbygdens potential utnyttjas inte fullt ut. Bild: Helena Landstedt / TT

Håkan Boström: Stärk kommunerna

Det är positivt att kommunutredningen vill ersätta riktade statsbidrag med generella, samt tillåta experimentverksamhet med undantag från nationella regelverk. Men man kan gå mycket längre för att stärka kommunernas oberoende.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Förra veckan presenterade så den politiskt sammansatta kommunutredningen sitt slutbetänkande. Utredningen vill se ökat samarbete mellan kommunerna, vilket är rimligt. Men huvudnumret handlar om att skapa ekonomiska drivkrafter för fler kommunsammanslagningar. Det är ett spår som det finns skäl att resa invändningar emot.

Skillnaderna mellan Sveriges kommuner ökar i takt med att de större städerna växer befolkningsmässigt samtidigt som delar av glesbygden avfolkas. Argumentet för större kommuner är effektivitetsskäl. Det är samma gamla stordriftsargument som användes vid de tidigare kommunsammanslagningarna. 1952 halverades antalet kommuner från 2498 till 1037 stycken. 1971 var det dags igen. Två tredjedelar av kommunerna försvann och gav plats för 278 – i huvudsak de kommuner vi är vana vid idag, även om de efter några justeringar blivit till 290.

Ur byråkratisynpunkt finns ofta goda skäl för sammanslagningar och stordrift – speciellt om man eftersträvar enhetlighet. Men stora kommuner innebär också större avstånd mellan väljare och folkvalda och ökad risk för slöseri med skattemedel. Relationen till politiken blir mer opersonlig.

Byråkratiseringen tar inte vara på den drivkraft som ofta finns på mindre orter. Lösningen på svensk landsbygds problem är inte heller nödvändigtvis fler stödåtgärder utifrån. Det riskerar att passivisera. Vill man gynna landsbygden är det bättre att staten underlättar för företagare att etablera sig där. Det skapar på ett helt annat sätt kommunalt oberoende och en vilja att vårda skattebasen.

Det kommunala självstyret och ansvaret borde stärkas generellt. Det är positivt att kommunutredningen vill ersätta riktade statsbidrag med generella, samt tillåta experimentverksamhet med undantag från nationella regelverk. Men man kan gå mycket längre. Kommuner, eller åtminstone regioner, borde kunna bestämma över mycket mer själva och kunna säga nej till statliga påbud, ha större kontroll över sina intäktskällor och kunna ta större direkt ansvar inför väljarna. För det är inte bara de materiella förutsättningarna, utan även värderingar och livsval, som skiljer sig mellan olika delar av landet. Det behöver inte vara ett problem, om man tillåter större regelskillnader mellan kommunerna, snarare än att tvinga in alla i samma form.

Givetvis bör man motverka att enskilda kommuner åker snålskjuts på andra, vilket framförallt kan vara ett problem i storstadsregioner, där kranskommuner kan ha som strategi att dra fördel av den stora stadens resurser utan att ta ansvar för de sociala problem som alltid uppstår i större städer. Det borde dock vara möjligt att lösa på regional nivå. Något slags reglering mot att kommuner i praktiken ”köper” sig investeringar från privata bolag bör också finnas, åtminstone för storstadskommuner.

Inget system är perfekt. Men fördelarna med ökat kommunalt självstyre överväger troligen nackdelarna. Det skulle inte bara öka den institutionella konkurrensen utan även stärka intresset och delaktigheten i den kommunala politiken, något som börjar bli akut nödvändigt att stimulera. Sverige behöver fler starka lokala företrädare. Ett första steg på vägen skulle kunna vara att införa skilda valdagar till kommun- och riksdagsvalen.