Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
VÄGVAL. Antingen utvecklar man området till stad eller behåller det för några konserter per år.

Jan Jörnmark: Springsteen eller stad?

Gästkrönika: In sin andra krönika i serien om Göteborg sätter ekonomhistorikern Jan Jörnmark stadens arenadiskussion i ett internationellt sammanhang.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

För två veckor sedan tog nästan alla partier ett gemensamt beslut om att bygga en arena som ska ersätta Scandinavium. Utredningen om detta ska göras internt och utgå från de existerande arenorna, för nya Scandinavium ska byggas "nära" den gamla. Nya Ullevis dominans får uppenbarligen inte ifrågasättas. 

Det är därför jag fokuserar på fotbollsarenor i den här krönikan. Politikernas ovilja att förändra dagens arenahierarki riskerar att kosta staden hundratals miljoner i förluster och renoveringar av ett omodernt stadion som används enstaka gånger varje år. Möjligheterna att göra den nya hockeyarenan riktigt bra kommer av samma skäl att begränsas. Chansen att genomföra en verklig stadsutvecklingsprocess i ett nästan 20 hektar stort centralt område kommer också att försittas en gång till.

Mitt intresse för arenorna väcktes förra året när jag skrev tre artiklar om dem. Den roligaste att arbeta med var den där jag grävde mig ner till botten av spelet kring nybygget av "gamla" Ullevi. Den öppnade mina ögon för hur introverta beslutsprocesserna blivit i stan, vilket förklarade varför den nya arenan var hopplöst omodern när den invigdes. Eftersom debatten sedan tog ännu mer fart skaffade jag mig i våras ett uppdrag som gett mig möjlighet att läsa in mig på den internationella situationen. Det har också gett ett bättre perspektiv på det läge vi befinner oss i i Göteborg.

Den första vågen

Efter 1945 kan man se två faser av arenabyggen. Den första vågen började på 1950-talet och höll i sig ungefär tjugo år. Det var de stora amerikanska proffsligornas expansion (amerikansk fotboll, baseball, basket och hockey) som styrde utvecklingen, när landets tyngdpunkt försköts västerut samtidigt som jetflyget slog igenom. Lag började därför säljas till tillväxtstäderna, vilket skapade ett tryck för att öka antalet lag i ligorna. 

Nybyggena tog fart i slutet av 1950-talet och arenorna som byggdes under den här tiden var stora och enkla betongstrukturer, vilket gav dem öknamnet "bakformar". Några av de mest kända är Riverfront, Three Rivers, Shea och Candlestick. De var anpassade till att klara flera sporter vilket gjorde att publiken hamnade långt från spelplanen. I dag är alla rivna efter att ha varit i drift i cirka fyrtio år. Likheterna med Nya Ullevi är närmast exakta. Precis som sina amerikanska kusiner var den byggd som en multiarena där fotboll, fri idrott, speedway, boxning och skridsko skulle passa lika bra. Därför fick fotbollen samma problem som fanns i USA. Publiken hamnade långt från spelet, vilket blev ett växande bekymmer när antalet besökare minskade. 

Det krympande antalet besökare var ett problem som orsakades av den ökade konkurrensen med andra nöjesverksamheter. För att möta det fick arenornas ägare utveckla koncept som förde dem närmre nöjes- och underhållningsbranschen. Astrodome i Houston var banbrytande i det sammanhanget.

Där introducerades både tak och konstgräs, vilket gjorde den klimatneutral. Arenan utrustades också med de första skyboxarna samt ett stort antal restauranger som ersatte de gamla korvkioskerna. Lyxen och innovationerna gjorde att Astrodome kallades "världens åttonde underverk" när den stod klar 1965. Nu är den sedan länge övergiven.

Den andra vågen

Trenden mot att bygga alltmer komfortabla och publikmässigt skiktade arenor har varit drivande under den andra eran av stadiumbyggande som startade i slutet av 1980-talet. En annan viktig orsak var innerstädernas kris, vilket lett till att många städer systematiskt försökte utveckla sina centrum med nya sportanläggningar. Längst har Indianapolis gått, med en strategi som uppvisar stora likheter med den vi har i Göteborg. Den avgörande skillnaden är dock att deras arenor är moderna.

Strategin innebar också att Baltimores football-lag köptes över till Indiana. Flytten var den första på flera år och den utlöste från slutet av 1980-talet en ny våg av arenabyggen. I just Baltimore ledde ansträngningarna att behålla baseballaget till bygget av Oriole Park, som blev extremt framgångsrikt och har påverkat stadiumdesignen ända sedan dess. Stadionet fick en retro-look som påminde om de klassiska anläggningarna från början av 1900-talet.

Den var dessutom bara avsedd för baseball, vilket gjorde att publiken kunde flyttas närmare spelet. Samtidigt var arenan förstås utrustad med den modernast tänkbara tekniken och servicen. Efter Oriole Parks invigning har samtliga större stora nordamerikanska städer nybyggt arenor i ett uppdrivet tempo. I städer av Göteborgs typ har de i princip alltid kopplats till större stadsförnyelseprojekt.

I Europa var utvecklingen långsammare än den amerikanska därför att ligorna var betydligt fattigare. Det gjorde att nybyggen var ovanligare under den första arenavågen, vilket förklarar varför Nya Ullevi länge var en arena i absolut toppklass. Allt detta förändrades under 1990-talet när stadiumbyggandet startade på allvar hos oss. Hillsborough-katastrofen när 85 personer krossades till döds fick en utlösande effekt.

Den kom dessutom samtidigt som de kommersiella tv-kanalerna och kabel-tv:ns genombrott gjorde att de europeiska stadiumsporterna började närma sig de amerikanska i ekonomisk styrka. Framförallt i fotbollen har tillväxten varit massiv och utvecklingen av pan-europeiska mästerskap är betydelsefull. Trots det stora kommersiella intresset har det också funnits gott om offentliga medel för att finansiera nybyggena. 

Trender som varit dominerande i nybyggena är flytten av publiken närmre planen, tillsammans med skapandet av allt fler skikt av åskådarplatser. I takt med att inkomstspridningen i samhället ökat är tendensen logisk.  Den är dessutom självförstärkande, för de lag som bygger nytt kan alltid få in fler skyboxar och club seat areas. I nästa steg ökar deras intäkter, vilket leder till konkurrensfördelar och idrottsliga framgångar.

Lyxlådorna som placeras på de bästa platserna är också tydliga tecken på hur arenorna blivit delar av den moderna företagssektorns representation. När Leicester byggde sitt nya stadium i slutet av 1990-talet marknadsförde klubben det som "ett hotell utan rum". Stadiumen förses dessutom med alltfler restauranger och konsumtionsmöjligheter, samtidigt som de blir slutna ekonomiska enheter, som till och med har egna valutor.

När jag besökte en av Amsterdams nya arenor häromveckan fick man växla sina euro till "mund" i en automat innan man kunde börja käka pizza. 
Det finns massor av nya arenor runt om i Europa och USA som även är intressanta som stadsutvecklingsexempel. Ett bland många som kan framhållas i ett Göteborgskt perspektiv är just Amsterdams hypermoderna stadiumdistrikt, därför att det bidragit till att vitalisera ett stadsområde som starkt påminner om våra nordöstra stadsdelar.

Det man kan se i resten av världen pekar åt samma håll: ska arenor förnyas måste det ses i helheter, där man både tar hänsyn till teknikens utveckling och det stadsmässiga sammanhanget. Det som också blir tydligt när man sätter sig in i den internationella bilden är hur unik Nya Ullevi verkligen är: ingen annanstans finns det en arena som förlorat sin huvudverksamhet för tjugo år sedan men som ändå blivit kvar för att härbärgera enstaka konserter och motoruppvisningar till extremt stora kostnader. Beslutet som fattades för två veckor riskerar att permanenta detta märkliga tillstånd.

Dagens politiker har uppenbarligen samma metafysiska tro som Göran Johansson när han utnämnde den gamla arenan till en "kommunikationsplattform". Med stor sannolikhet kommer därför de misstag som begicks när "Nygamla Ullevi" byggdes att upprepas en gång till.