Polisen klassificerar sedan några år tillbaka stadsdelar med hög social problematik och kriminalitet som ”utsatta områden” eller i de grövre fallen ”särskilt utsatta områden”. Totalt finns det 61 sådana områden i landet varav 23 särskilt utsatta. I den senare kategorin återfinns sex i Göteborg: Rannebergen, Biskopsgården, Bergsjön, Gårdsten, Hammarkullen, Hjällbo, Lövgärdet samt Tynnered. Sedan en månad tillbaka betraktar dock polisen i praktiken inte längre Gårdsten som ett särskilt utsatt område.
Ett särskilt utsatt område karaktäriseras av att det där finns parallella maktstrukturer och alternativ rättskipning. Butiksägare kan pressas till att köpa beskydd eller tvingas sälja sin verksamhet till kriminella. Gängledare och medlemmar kan kräva att få handla gratis i affärer eller äta fritt på restauranger. Få vågar vittna till polisen av rädsla för gängen. Samhället har helt enkelt tappat sitt våldsmonopol.
Dagens Nyheter rapporterade i veckan att polisens lista nu eventuellt kan göras hemlig. Skälet skulle vara att listan av vissa anses stigmatisera de områden som pekas ut (2/4) .
Förhoppningsvis tar polisen sitt förnuft till fånga och håller fast vid öppenheten. Perspektivet att "bilden" är viktigare än verkligheten är inte ovanlig hos välmenande, men ofta omedvetet överlägsna, observatörer från de trygga kvarteren. Det har även lockat en del politiker och tjänstemän som helst inte velat ta i besvärliga problem. Inte minst har det funnits en rädsla för svepande anklagelser om rasism och liknande omdömen då dessa områden i många fall är invandrartäta.
Av flera skäl vore ett hemligstämplande emellertid helt fel väg att gå. Polisens lista är ett tydligt sätt att erkänna problemen och tvinga fram insatser från ansvariga politiker och andra. Att Gårdsten lyckats förbättra sin situation är resultatet av idogt arbete från kommunala och ideella krafter – inte en följd av att man sopat problemen under mattan.
Inom det officiella Sverige finns en utbredd tro på ordmagi. Städare ska kallas lokalvårdare. Funktionshindrade ska kallas funktionsvarierade. Som om attityder och status låg i orden själva och inte i de mänskliga relationerna.
En ännu allvarligare variant av detta är att inte tala om problem alls, av rädsla för att ”peka ut någon”, eller i en tro att de då försvinner av sig själva. Länge var det tabu att tala om överrepresentation hos vissa grupper när det kommer till åldringsbrott, hedersvåld eller gruppvåldtäkter. Det är i hög grad fortfarande känsliga ämnen.
Ett annat exempel var när polisen under hösten 2015 och våren 2016, med beteckningen ”kod 291”, hemligstämplade brottslighet som kunde härröras till den stora migrantvågen. Något mer effektivt sätt att undergräva förtroendet för samhällets institutioner och spä på rykten och främlingsfientlighet går knappast att tänka ut.
Ännu viktigare är dock brottsofferperspektivet. Utan att tala om problemen och analysera dem förbehållslöst kommer man inte heller att kunna lösa dem. Och de som får betala det högsta priset är alltid brottsoffren – offer som i regel själva tillhör utsatta grupper.
Samma sak gäller förstås för de ”särskilt utsatta områdena”. Det bor betydligt fler faktiska och potentiella brottsoffer i dessa områden än det bor faktiska och potentiella förövare. De som bor där är mer angelägna om att det görs något åt problemen från samhällets sida än de är av att ”inte bli utpekade” som boende i ett problemområde, även om den som anstränger sig alltid kan hitta folk som företräder det senare perspektivet.
Som tur är verkar de ledande politikerna nu försvara transparensen. Inrikesminister Mikael Damberg (S) menar i DN-reportaget att listan över de utsatta områdena är ett sätt att kraftsamla mot problemen. Justitieminister, Morgan Johansson (S), är inne på samma linje liksom Göteborgs kommunstyrelseordförande, Axel Josefson (M).
Kunskap och ärlighet hänger samman. Den som känner till hur de sociala problemen ser ut kan även tala om dem utan rädsla för att ”peka ut någon”. Kunskap och ärlighet är förutsättningar för att kunna skapa ett bättre samhälle. Det är att bry sig på riktigt. Föreställningen att det som är dåligt ska förtigas, hållas inom en liten krets eller kallas för något annat än det är, hör faktiskt inte hemma i ett öppet och välfungerande samhälle.
