Om några veckor ska riksdagen ta ställning till om FN:s Barnkonvention ska bli svensk lag. Barnrättsorganisationer har lobbat hårt. Justitieombudsmannen anser däremot att Barnkonventionen är för diffusför att göras till lag. Det är en klok bedömning.
Istället för att plöja ner resurser på att inkorporera en fluffig konvention i lagboken borde riksdagen se till att befintliga lagar värnar barns rättigheter. Ett sorgligt exempel på att det behövs är svenska domstolars rea på barnvåldtäkter. Om hundratals våldtäkter mot barn inte ger maxstraff när ska då maxstraff användas?
Högsta domstolen avslog förra veckan riksåklagarens begäran om att pröva skandaldomen mot två bröder som ledarsidan tidigare skrivit om. Syskonen har åtalats för hundratals sexuella övergrepp mot fem barn. Bröderna fick i mars straffen från tingsrätten rejält sänkta i hovrätten. Från 14 respektive 12 års fängelse till 9 respektive 7 års fängelse. Dessa två serievåldtäktsmän, som nu är i 30-årsåldern, är fria om inte allt för många år.
Domen utgör hjärtskärande läsning. Flera personer vittnar om hur den ena brodern använde en flicka, från hon var runt tre år, som sexleksak. Ett vittne berättar att ”hon har aldrig sett en så död blick på en så liten flicka”.
En pojke var nio år när han började utnyttjas av bröderna. Ett annat barn var elva år. Det förekom att båda bröderna deltog samtidigt i de anala och orala våldtäkterna och även andra vuxna. Ändå anser hovrätten att maxstraff inte ska utdömas. Och Högsta domstolen vill inte granska hovrättens dom. Det är obegripligt.
Hovrätten uppger som skäl för att straffen reduceras att det inte går att fastställa hur många brott bröderna begått. Samtidigt gör samma hovrätt bedömningen att målsägandenas berättelser är trovärdiga. När man läser de hundratals sidorna i domen är det uppenbart att det handlar om massor av övergrepp. Massor. De sexuella kräkningarna blev barnens vardag.
Riksåklagare Anders Perklev är kritisk till att Högsta domstolen avböjer chansen att ge vägledning till hur domstolar ska resonera när man mäter ut straff för många allvarliga brott i ett och samma ärende. Vissa domstolar delar ut mer straffrabatt än andra. Konsekvensen blir att förövare tillbringar kortare tid i fängelse där de hålls under uppsikt och kan förmås att delta i behandling.
Samtidigt är det naivt att tro att alla våldtäktsmän blir mindre farliga av terapi. När Niklas Lindgren, Hagamannen, frigavs efter att ha avtjänat ynka nioav sitt blott 14-åriga fängelsestraff gjorde Kriminalvården bedömningen att Lindgren fortfarande uppfyllde kriterierna för sexuell sadism och stor risk för återfall fanns fast han deltagit i behandling. Ändå släpptes Hagamannen lös för tre år sedan.
När Högsta domstolen inte vill se över straffrabatterna måste lagstiftarna, det vill säga riksdagen, ta över. De folkvalda behöver rensa upp bland stötande mängdrabatter och frigivningar i förtid. Men det räcker inte.Sverige måste inspireras av Norge. Om det mot slutet av strafftiden bedöms att återfallsrisk föreligger kan norsk domstol förlänga straffet med fem år i taget. Sverige måste helt enkelt sluta dalta med våldtäktsmän.
