Politiker kan förespråka tuffare tag för att verkställa fler utvisningar. Partier kan uppmana allmänheten att anmäla misstankar om skuggsamhället till myndigheter. Det är inte konstigt. Men att ta steget till att göra det straffbart att inte rapportera sina grannar till polis är oroande.
Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson vill införa en ”civilkuragelag” som innebär en plikt att polisanmäla grannar som gömmer personer som vistas illegalt i Sverige.
Hur ska man ens kunna veta att inneboende i lägenheten mitt emot är i landet olagligt? Kan man bli dömd om man vänder bort blicken och låter bli att övervaka grannarna i trappuppgången eller villaområdet? Vill SD ha ett samhälle byggt på misstänksamhet mellan medmänniskor?
Förstår inte Åkessonoch hans stab att när ett sådant här kontroversiellt och juridiskt illa underbyggt förslag lanseras av just SD får stora dela av det politiska etablissemanget reflexmässigt skrämselhicka? Det finns många som aldrig glömmer att Anders Klarström, SD:s första partiledare, hade en bakgrund i nazistiska Nordiska rikspartiet, NRP.
I opinionen stöds Sverigedemokraterna numera av drygt var femte väljare och har medvind. Partiet strävar efter att släppas in i den politiska värmen och få påverka vid förhandlingsborden. Därför är det märkligt att SD gång på gång generöst bjuder sina politiska motståndare på argument för att fortsätta hålla porten stängd. Det gäller partiet både nationellt och lokalt.
Tidigare i veckan avslöjade GP hur Sverigedemokraterna Göteborg i interna strategidokument inför valet 2018 lanserat den sanslösa idén att låta en valstuga brinna ner.I dokumentet stod: "Vi har haft problem med sabotage – men att få en valstuga nedbränd är inte nödvändigtvis illa för oss: det kan bli en trevlig tidningsartikel. Därför kan det vara god strategi att sätta upp en brännbar (tom, naturligtvis) valstuga i valkampanjens inledning".
Enligt GP:s rapportering ska SDha hoppats på att extrema vänstergrupperingar skulle frestas att plocka fram tändstickor. Det är en häpnadsväckande cynisk strategi för att försöka framkalla sympatier i en valrörelse. Dessutom är det livsfarligt för allmänheten då elden kan sprida sig och det är knappast gratis för brandkåren att rycka ut.
Den som gavs uppdraget att utarbeta SD:s lokala valstrategi var Peter Wennerholm, ledamot i SD Göteborgs distriktsstyrelse samt kandidat till Göteborgs kommunfullmäktige. Han är således ingen perifer partimedlem. Formuleringen med den brinnande valstugan överlevde även efter att SD Göteborgs styrelsemedlemmar fått ta del av valstrategin. Först i den officiella versionen några månader senare var förslaget bortplockat.
Jörgen Fogelklou, nuvarande ordförande i Göteborg, tvår sina händer och hävdar att det är ”trams” att en brinnande valstuga skulle ha utgjort en del av den officiella valstrategin. Att han avfärdar uppgifterna som GP konfronterar honom med förklarar inte varför förslaget överlevde så länge. Det inger knappast förtroende. Fogelklou uppger att han vill stå vid en röd valstuga med en svensk flagga och ”prata politik som alla andra”. Om SDvill bli ett parti som andra måste man i ord och handling börja uppföra sig som ett sådant.
