Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry photography och TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sonesson: Moderaterna måste distansera sig från Alliansen

Ulf Kristersson (M) behöver inse att Alliansen, och framförallt Centern, är en belastning för hans partis trovärdighet. Vilken migrationspolitik kommer råda om Alliansen tar över Rosenbad? Det är höljt i dunkel.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det är ingen hemlighet att det var Moderaterna som var pådrivande till att Alliansens bildades. Sommaren 2004 skickade Fredrik Reinfeldt (M) ett brev till övriga borgerliga partiledare med budskapet att ett gemensamt valmanifest var nödvändigt för att ge Sverige ett nytt ledarskap. Den 30 augusti samma år skrevs svensk politisk historia då de fyra borgerliga partierna öppet deklarerade att de skulle fördjupa sitt samarbete.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Reinfeldt, och kretsen runt honom, hade länge insett att ett maktskifte endast var möjligt om borgerligheten bildade enad front mot socialdemokratin. Ett första officiellt möte hölls i Västerbotten hemma hos Centerledaren Maud Olofsson. De kommande åren älskade media att skildra borgerliga partiledare som inte bråkade utan verkade uppskatta varandras sällskap. Det var nytt. Det var genomtänkt. Det kändes äkta.

Fjorton långa år har gått sedan succén i Högfors men borgerligheten verkar tyvärr tro att det går att veva samma rutin även denna valrörelse: lansera utspel och fyra hopfösta partiledare framför en kameralins. Problemet är att väljarna inte är dumma. Man behöver inte ha doktorerat i statsvetenskap för att se att de löper en djup spricka i Alliansen.

På ena sidan befinner sig Ulf Kristersson (M) som argumenterar för en åtstramad flyktingpolitik. På andra sidan klyftan står Annie Lööf (C) med rakt motsatt budskap. Moderaterna vill permanenta den tillfälliga asyllagen när den löper ut nästa år. Centern röstade, tillsammans med Vänsterpartiet, mot lagen när den infördes. 

Bilden av splittring bekräftas i en aktuell studie utförd av forskningsgruppen Chapel Hill Expert Survey (CHES) som består av statsvetare som granskat de svenska partierna och placerat dem på GAL-TAN-skalan. GAL står för Grön, Alternativ, Libertarian och TAN för Traditionell, Auktoritet, Nationell. Detta trendiga sätt att mäta förtjänar kritik eftersom det inte fångar hela bilden av ett partis politik. Det är ändå värt att notera att C har gjort den tydligaste förflyttningen av alla svenska partier, från att ha placerat sig mellan KD och M år 1999 till att ligga närmare V och MP 2017.

Enligt alla seriösa opinionsmätningar rankas migration och integration bland de viktigaste frågorna för väljarna och de kräver konkreta svar. Vilken migrationspolitik kommer att råda om Alliansen tar över Rosenbad? Det är höljt i dunkel. I augusti har Alliansen lovat att presentera en gemensam reformagenda. Risken är överhängande att migrationsområdet blir en urvattnad kompromiss som ingen blir nöjd med.

En person som insett detta är tidigare finansministern Anders Borg (M). I ett långt inlägg publicerat på Facebook i början av april resonerar Reinfeldts forna parhäst om regeringsfrågan. Borg konstaterar att oron i Mellanöstern och Nordafrika kommer att kvarstå under decennier och att Sverige inte klarar att bedriva en flyktingpolitik som avviker från övriga EU. Han pläderar för att M och S har ett särskilt ansvar för att hitta en bred samsyn som är förankrad hos stora delar av väljarkåren när det gäller migration.

Men han nöjer sig inte med det. Anders Borg, en av Alliansens arkitekter, anser att den stundande regeringsbildningen måste bygga på ett samarbete där båda M och S ingår eftersom inget alternativ får egen majoritet. Moderaterna var hjärnan och motorn bakom Alliansen men tiderna förändras.

Ulf Kristersson (M) måste inse att Alliansen, och framförallt Centern, har blivit en belastning som undergräver hans eget partis trovärdighet. Dessutom riskerar både Liberalerna och Kristdemokraterna att trilla ur riksdagen vilket spär på osäkerhet om Alliansens stabilitet. Svensk politik består numera av tre stora block. Det är viktigt för landets framtid att M gör ett hyggligt val och kan matcha S och SD. Partiet har inte råd att blöda väljare som efterfrågar raka besked. M måste därför distansera sig från Alliansen och särskilt från Annie Lööf (C).

I valrörelsen för tolv år sedan var Alliansen ett fräscht nytt vinnarkoncept. I valet 2010 uppfattades kvartetten som regeringsduglig. Efter ytterligare en mandatperiod i regeringskansliet blev samarbetet trött och idéfattigt. Energin och makthungern har inte återvänt i opposition. Den splittrade Alliansen anno 2018 framstår helt enkelt inte längre som ett trovärdigt samarbete.