Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Votering. Statsminister Löfven fick inte förnyat förtroende av riksdagen. Bild: Anders Wiklund/TT

Sonesson: Ett vägval mellan idealism eller pragmatism väntar

Frågan just nu är inte om liberalism eller konservatism ska vara ledstjärna för borgerligheten. Givet förutsättningarna vore en moderatledd minoritetsregering som tolereras av en majoritet av riksdagen att föredra.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Så skedde det oundvikliga. Riksdagens statsministeromröstning under tisdagen slutade med att 204 av 349 riksdagsledamöter röstade nej till en fortsättning för Stefan Löfven (S) som Sveriges statsminister. Väljarna var tydliga i valet för drygt två veckor sedan. Det finns en klar majoritet i det folkvalda parlamentet på Helgeandsholmen för ett icke-socialdemokratisk regering.

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson begärde ordet i kammaren innan omröstningen och deklarerade att de fyra borgerliga partierna nu skulle leverera det man lovat sina väljare. ”Alliansen gav ett tydligt och gemensamt besked före riksdagsvalet att en röst på ett av våra fyra partier är en röst på en ny regering och därmed mot Stefan Löfven som statsminister.”

Det är löftesrika ord för medborgare som hela mandatperioden sett fram emot att socialdemokrater och miljöpartister städar ur regeringskansliet. Tyvärr är det samtidigt uppenbart att moderatledarens inlägg inte innebär att en Alliansregeringen snart tar över rodret.

Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) har målat in sig i ett hörn med sina utfästelser att vägra styra, med vare sig passivt eller aktivt, stöd av Sverigedemokraterna. Fast det finns samsyn i en rad frågor som skatter, näringslivs- och kriminalpolitik.

Jimmie Åkesson (SD) har markerat att hans parti inte kommer att släppa fram en alliansregering utan något i utbyte. Att S först ska finna sig i att bli bortröstade av Alliansen för att sedan foga sig som borgerligt stödhjul är inget annat än en fantasi.

Alliansen borde lyssna på den tunga näringslivsprofilen Antonia Ax:son Johnson som sedan många år har haft politiska uppdrag för Liberalerna. Hon förordar en M-ledd regering som försöker regera med stöd av den majoritet som under tisdagen röstade bort Löfven som statsminister (Di 21/9).

Det är oroande att Socialdemokraterna just nu inte verkar ha något emot att ge Vänsterpartiet stort politiskt inflytande. Risken är överhängande att Liberalerna, som har en stolt historia av att motarbeta radikal socialism, gör samma sak.

Björklund skulle kunna besöka sin partikamrat Torkild Strandberg (L) i skånska Landskrona som ledarsidan tidigare skrivit om (GP 13/9). Han är kommunstyrelsens ordförande, sedan över tio år, och har valt att behandla SD som vilket oppositionsparti som helst. Det innebär att L lokalt ibland förhandlar med SD i frågor där man tycker lika. Det har knappast lett till att kommunen är högerextrem. Tvärtom. I valet fick Liberalerna i Landskrona över 34 procent av rösterna. I riksdagsvalet reducerades L däremot till Alliansens minsta parti med ynka 5,5 procent.

Givet förutsättningarna vore en högerminoritetsregering som tolereras av SD det regeringsalternativ som är bäst för landet. Kanske kan Liberalerna frestas med ministerposter och göra Moderaterna och Kristdemokraterna sällskap. Centern får leka opposition och positionera sig i sitt hörn.

Om det visar sig att det är omöjligt att ha med Åkesson (SD) att göra och partiet kräver orimliga saker får förhandlingarna givetvis avbrytas. Men innan man ens försökt borde dörren inte spikas igen. Sverige måste styras av vuxna. Vägvalet handlar just nu inte om liberalism eller konservatism utan huruvida idealism eller pragmatism ska vara ledstjärna för borgerligheten.