Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bild: Ernst Henry photography

Sonesson: Bussning av elever är inte svaret

Alla barn i Sverige har rätt till en bra utbildning som möjliggör klassresor. DN:s förslag att bussa elever från förorten kan inte runda att migrationens volymer har betydelse för utfallet i skolan. Den krassa demografiska frågan är hur stor invandring av barn till lågutbildade som svensk skola mäktar med att ge en fullgod utbildning?
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Att fullfölja sin skolgång och lyckas med en gymnasieexamen är avgörande för att etablera sig på arbetsmarknaden. I Västra Götaland liksom i riket i övrigt växer emellertid andelen elever som inte klarar grundskolan. 

Nyligen upprördes Dagens Nyheters ledarsida, i en osignerad text, över siffror från Skolverket som visade att nästan sju av tio elever från Bergsjöskolan i Göteborg inte uppnår gymnasiebehörighet. Samma dystra resultat uppvisade även Sjumilaskolan i Biskopsgården. DN slår fast att geografi inte ska avgöra hela skolgången och att lösningen är en flotta av bussar.

Elever från skolor med usla resultat ska skjutsas till välfungerande skolor. Med tanke på att det råder brist på utbildningsplatser och nya skolor kostar stora belopp att bygga undrar man som läsare om liberala DN även förordar att bussarna ska gå i motsatt riktning? Att barn med bra betyg från innerstadsskolor och svenska som modersmål placeras ut på skolor i förorten. 

Bussning för tankarna till det segregerade USA på 1960-talet där elever från olika socialgrupper transporterades för att blandas. Systemet har i princip upphört. Istället skapas magnetskolor som frivilligt förmår locka till sig barn från ett större område. Syftet med bussning à la amerikanskt 60-tal känns igen i dagens svenska skoldebatt och DN:s ledare. Om bara eleverna kunde sorteras på rätt sätt så skulle svensk skola minsann fungera utmärkt! 

Ett populärt begrepp är ”kamrateffekten”, föreställningen att studiemotiverade elever, från hem som kan hjälpa till med läxorna, rycker med svagare skolkamrater. Ansvaret för den havererade integrationen förskjuts från politiker till barns axlar. Det här är egentligen inget nytt, skötsamma så kallade "kuddflickor" har under decennier tilldelats rollen som lärarassistenter och placerats vid stökiga pojkar. Innan man rusar iväg och föreslår varianter av social ingenjörskonst som reducerar elever till  spelpjäser måste grundproblemet analyseras. 

Västar Götalandsregionen presenterade för två år sedan rapporten ”Att motverka skolmisslyckanden” som söker svar på frågan varför skolresultaten försämrats i regionen sedan 2000-talets början. En av huvudslutsatserna är att det finns ett mycket starkt samband mellan föräldrarnas utbildningsnivå och deras barns betyg liksom mellan migrationsbakgrund och skolresultat. Effekten av dessa faktorer förstärker varandra. 

Enligt rapporten får nästan samtliga avgångselever, 97 procent, i regionen som är födda i Sverige gymnasiebehörighet om de har högutbildade föräldrar som också är födda här. Det ska jämföras med invandrade elever till lågutbildade utlandsfödda föräldrar. Bland dessa elever är det endast 49 procent som lyckas få betyg som öppnar porten till gymnasiet. Slutsatsen är att en höjning av andelen nyanlända elever, från hem utan studietradition, medför större brister i elevunderlagets likvärdighet. Rapporten konstaterar: ”Den dramatiska ökningen under hösten 2016 kommer med all sannolikhet att ge återverkningar under många år framöver”.

Det är här debatten måste göra halt eftersom detta är elefanten i rummet och pudelns kärna. Det handlar i slutänden om svensk skolas integrationspotential. Alla barn i Sverige har rätt till en god utbildning som möjliggör klassresor. DN:s föreslagna armada av bussar från förorten kan dock inte runda att migrationens volymer och befolkningens sammansättning har avgörande betydelse för utfallet i skolan. Sverige står inför en omfattande anhöriginvandring och flera riksdagspartier kräver även högljutt att den tillfälliga asyllagen inte förlängs nästa år.

Skollagen avkräver skolan en kompensatorisk skyldighet att uppväga skillnader i barnens  förutsättningar att tillgodogöra kunskap. Det är utmärkt. Men någonstans finns en smärtgräns för detta angelägna uppdrag. Den krassa demografiska frågan är hur stor invandring av barn till lågutbildade som svensk skola mäktar med att ge en fullgod utbildning? Denna fråga måste besvaras om Sverige har ambitionen att vara en kunskapsnation där befolkningen har minst gymnasieexamen. Skolan påverkar, och påverkas av samhället i övrigt.