Snart är åtminstone den kalendariska sommaren över och hösten är här. För oss västsvenskar innebär det, normalt sett, att vi vecka för vecka allt mer drivs inomhus av väta, blåst, kyla och mörker.
Med det blåsblöta perspektivet uppskattar man än mer den gångna sommarens ljumma, ljusa kvällar, den vänliga värmen och de glittrande vågorna.
Det har varit en härlig sommar på västkusten. Ganska lagom om man jämför med förra årets extremsommar då intensiv värme, skogsbränder och fördärvade skördar gjorde klimatförändringarna påtagliga för var och en.
Det fanns givetvis de som menade att extremvädret inte var orsakat av mänskliga aktiviteter. Men de flesta är nog ense om att klimatförändringarna är verkliga och farliga och kräver åtgärder - av alla, överallt.
Jag tror att många, de senaste somrarna, har funderat lite extra på det som vi alltid tagit för givet, den natur vi har inpå knuten, stäven eller husvagnen.
De många miljölarmen har skärpt vår uppmärksamhet och säkert fått många av oss att i än högre grad uppskatta allt det vackra och förunderliga som omger oss. Men också att oroa oss för vad vi gör med naturen.
Färre humlor, bin och fjärilar. Mindre fisk i våra vatten. Tången som försvinner. Plasten som flyter i land på klippor och stränder. Påtagliga, nära och obehagliga förändringar sommar för sommar. Men de stora, dramatiska förändringarna är inte lika påtagliga. Delvis därför att de ligger i framtiden, delvis därför att de synbarligen inträffar någon annanstans.
Som på Island. Elva procent av vulkanön täcks av glaciärer. De har vuxit och krympt under seklerna. Men under ett drygt sekel har de krympt, särskilt snabbt de senaste 20 åren. Glaciären Ok, på västra Island, har förvandlats till en kratersjö. Ok är i sig varken särdeles viktig eller stor men den är en samtidens termometer.
För inte bara Island drabbas. Glaciärer över hela världen - det finns 200 000 - smälter och havsnivåerna stiger. Dessutom tinar permafrost och kan komma att frigöra enorma mängder metangas som i sin tur bidrar till den globala uppvärmningen.
"Sammanfattningsvis: isen lämnar Island", skrev Islands statsminister Katrin Jakobsdottir i en debattartikel i New York Times i veckan. Hon berättade också att hon tillsammans med konstnärer, vetenskapsmän och Irlands förra president, klimataktivisten Mary Robinson, skulle bege sig till Ok, för att ta farväl av glaciären. Där skulle man sätt upp en skylt med texten:
"Ok är den första isländska glaciären som förlorar sin ställning som glaciär. De kommande 200 åren förväntas alla våra glaciärer att gå samma väg. Detta monument vill visa att vi vet vad som händer och vad som måste göras. Bara ni vet om vi faktiskt lyckades."
Så är det med klimatfrågan. Våra generationer har ansvaret för att göra något och att göra rätt. Men det är bara framtida generationer som kommer att veta om vi lyckades vända utvecklingen och skapa en hållbar värld.
"När vi säger farväl till Ok så förenas vi också i ansträngningen att förhindra framtida farväl till världens glaciärer. Stora och små nationer, individer och samhällen måste alla bidra... Hjälp oss att behålla isen på Island", vädjade Katrin Jakobsdottir.
Vad är det då som måste göras av "små och stora nationer". Professorn i miljöekonomi vid Göteborgs universitet, tillika gästkrönikör i GP, Thomas Sterner, berättade i en krönika för några veckor sedan att "klimatfrågan är så viktig och forskningsläget så pass entydigt" att 1 500 europeiska miljöekonomer gått samman i ett ovanligt upprop med rekommendationer: "Det behövs ett högt pris på koldioxid. Det är inte så konstigt: när saker blir dyrare uppmuntras folk och företag att vara sparsamma. En skatt på koldioxid är egentligen inte en kostnad för samhället för intäkterna kan användas till att exempelvis sänka andra skatter."
På individnivå uppmanar Thomas Sterner oss att "stödja politiker som sätter vettig klimatpolitik i första rummet!"
Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms Universitet och chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research, listade i en krönika i Svenska Dagbladet, vilka omställningar som världen måste genomföra de kommande tio åren "för att vända skutan".
Han skrev: "Hållbarhet handlar inte längre om uppoffring, om hur mycket vi är villiga att försaka för att skydda miljön. Tvärtom - hållbarhet är vägen till ekonomisk utveckling, jobb, hälsa, livskvalitet och därmed världens framtid. Mänsklighetens fyrljus blir att nå välfärd och rättvisa inom planetära gränser."
Man kan, som en del gör, ifrågasätta värdet av små nationers agerande och av individers insatser. Man kan hävda att det globalt inte spelar någon roll om vi släpper ut mindre klodioxid i Sverige, "plastbantar" i Bohuslän, sopsorterar i Kungälv, cyklar i Mölndal, promenerar mer i Göteborg eller äter mindre kött i Surte.
Men det gör det! Det är en fråga om anständighet, moral och konsekvens att göra så gott man kan - individer, företag, städer, nationer och internationella samfund. Det är helt enkelt inte hållbart att begära att någon annan, någon annanstans, någon annan gång skall lösa klimatkrisen.
Men om vi alla gör allt vi kan här, nu och på alla nivåer med förnuft och snabbhet finns det hopp. Då har vi också rätten och möjligheten njuta av somrarnas (och kanske också höstens) värme - utan skam, ångest eller panik!
