Om jag inte hade blivit född i slutet av 1900-talet, utan i början, hade jag avlidit vid 28 års ålder. Men nu är det ju inte så. Det är ju bara hypotetiskt. Tänk inte på det, säger folk till mig.
Men det är svårt att inte göra det. Speciellt på sjukhuset, där jag låg i en urtvättad landstingströja med tre slangar i venerna och medpatienter som skrek av smärta och ångest i rummen bredvid. Att jag, om jag inte levat på rätt sida av århundradet, inte skulle levt så länge alls.
Men nu tänker jag inte riktigt lika mycket på det. Det stör mig lite, att jag har glömt det. Nuförtiden går jag mest runt och försöker hålla mig från att klaga inför min omgivning. I dag var en dålig dag, jag blir så trött… De lyssnar tålmodigt och tröstar. Jag skäms lite, eftersom jag vet att det finns de som har det betydligt värre än jag.
Jag vill påminnas om det där som doktorn sa: Du har alla chanser att få leva ett långt och bra liv. Ett normalt liv. Vi har medicin, vi har teknik. Det kommer att bli nästan som vanligt.
Det är nästan som vanligt. Och jag är ändå på något udda sätt tacksam över det där ”nästan”, trots mitt gnäll. Jag läser en rubrik i The Toronto Daily Star, från 22 mars 1922. “Toronto doctors on track of cure – diabetes sufferers given message of hope”. De där orden, den där rubriken, det är ett meddelande om att en dödsdom har avskaffats för all framtid.
Och här i framtiden sitter jag och klagar över landstingets telefonkötider. När man lever tänker man inte på det, alltså när man bara lever på, när allt är som vanligt, räkningar ska betalas och sånt, man bara gör. Men ibland tänker man på döden.
I Dagens Nyheter skriver journalisten Andrev Walden att han gråter när han putsar sina fönster, eftersom det känns som slöseri med tid. Han har ju bara ett liv att leva, en dag är det slut. Han skäms över att han vill köpa en annan människas tid i stället, alltså anlita en städfirma för att tvätta fönstren åt honom.
Vi är nog många som har tänkt tanken: städa, tvätta, diska, handla mat, är det detta livet går ut på?
Ja. Jag tvingar mig själv att vara varsam med det där ”som vanligt”, trots att det ibland är svårt. ”Som vanligt” innebär att man lever. Det innebär att man inte ligger inlagd på sjukhus.
Större delen av människans tid här på jorden har varje dag haft ett centralt syfte: att överleva. Vad vi har slagits för det ändå, och vi slåss för det fortfarande. Särskilt våren 2020. Den lätta tristess som ryms i ”som vanligt” är egentligen ett alldeles fantastiskt, underbart undantag.
När jag städar brukar jag lyssna på musik för att det ska bli lite roligare. Lite skval i bakgrunden. Ibland går det på nån låt som sticker ut. En sån där refräng som får en att stanna upp och bara: Åh jäklar. Det där är bra. Herregud vad bra. Det är inte bara dropp som rusar i mina vener. Jag lever ändå. Jag lever, jag får lyssna på musik, jag får skriva, jag får städa, jag får träffa mina vänner, jag får göra inköpslistor till helgens måltider.
Jag tänker inte på det så ofta som jag borde. Jag vill tänka på det. När jag tänker på att jag hade kunnat vara död känner jag mig som mest levande.
