Härom veckan skrev jag en krönika om "gamla ord för ett nytt decennium". En läsare undrade varför jag inte hade med ordet solidaritet. Ett enkelt svar är att det finns en mängd ord som kunde ha tagits med.
Men just i den krönikan resonerade jag om och slog ett slag för, ord och begrepp som skulle kunna göra det offentliga samtalet till samtal i ordets verkliga bemärkelse - dialoger med respekt för den andre, givande och tagande med ett öppet och nyfiket sinne - inte en aggressiv verbal gyttjebrottning.
Solidaritet är förvisso ett vackert ord, ett ord som bör komma till heders igen. Det är som den mailande läsaren skrev: "Det svenska välfärdsbygget mot jämlikhet byggde och bygger på solidaritet, vilket ingen torde förneka." Nej, det kan man inte förneka.
Och varför skulle man göra det? Solidaritet är en förutsättning för ett gott samhälle, ett samhälle med gemensamma intressen, inte ett särhälle med bara särintressen. Enligt Synonymer.se betyder solidaritet sammanhållning, kamratanda, kamratlighet, lojalitet, gemensam ansvarighet. Svenska Akademiens Ordlista säger "vilja att hjälpa andra särskilt sämre ställda".
Hur har vi det då med solidariteten i vårt kollektivistiska och koncensusbaserade men samtidigt extremt individualistiska Sverige? Hur står det till med "viljan att hjälpa andra", med vår "gemensamma ansvarighet"?
Vad händer med solidariteten när otryggheten ökar? När allt fler är rädda för att bli rånade? När man inte kan lite på att ambulansen kommer? När sjuka tvingas vänta smärtsamt länge i korridorerna? När äldre känner att de inte får den omsorg och trygghet de förtjänar efter ett långt arbetsliv?
Vad händer med solidariteten när lärarna känner sig hotade och övergivna i klassrummen, då de försöker skapa lugn och ordning för lärandets skull? När det offentliga samtalet mer och mer ägnar sig åt beskyllningar och etikettering än dialog och samförstånd? När eliters språk blir förmanande, fördömande och exkluderande? När normkritiken blir norm, kränktheten breder ut sig och anmälningar blir sättet att lösa problem.
Vad händer med solidariteten när de politiska partierna skapar upp-och-ner-på-vända världen enkom för att slippa allt samröre med ett parti som bland annat därför håller på att bli det största? När samhällsproblemen är uppenbara, makthavarna talar om kraftfulla åtgärder men resultaten uteblir? När många känner att deras oro inte respekteras och tas på allvar av dem som har makten?
Svaret är givet! Solidariteten minskar, själviskheten ökar, polariseringen blir större och den mellanmänskliga tilliten tar stryk. Alice Teodorescu, skrev i en krönika på GP:s ledarsida i veckan: "När avståndet mellan människor växer påverkas tilliten och i förlängningen solidariteten, själva fundamentet för den svenska välfärdskonstruktionen".
Tilliten är samhällets kitt. Statsvetare som Robert Putnam, Sören Holmberg och Bo Rothstein har visat att om människor litar på varandra så fungerar samhällen bättre. I ett kapitel i SOM-rapporten från 2016 med den talande rubriken "Mellanmänsklig tillit bygger bättre samhällen" skriver Holmberg/Rothstein att "betydelsen av mellanmänsklig tillit är svår att överskatta...det fungerar som smörjmedel i ett väl fungerande samhälle. Alla beslut bli snabbare, mer effektiva och går fortare."
Dessutom, menar Holmberg och Rothstein, att social tillit gör det lättare för ett samhälle att skapa gemensamma lösningar så som god infrastruktur, ett fungerande rättssamhälle, generella socialförsäkringar och en hållbar miljö.
I Sverige är den sociala tilliten fortfarande hög men den sjunker. I SOM-antologin 2018 redogör Holmberg/Rothstein för utvecklingen. Fler har betydligt lägre tillit. Det gäller särskilt unga, lågutbildade, arbetare, socialt utsatta, människor med dålig hälsa och utrikes födda. Också Sverigedemokrater skiljer ut sig genom väsentligen lägre tillit än snittet. Ungefär en tredjedel av valmanskåren är "lågtillitare".
– Dessa klyftor i tillit är inte av godo för den sociala sammanhållningen, sa Bo Rothstein, som inte heller trodde att trenden kommer att vända.
Tillit och solidaritet går hand i hand. Sjunker tilliten så minskar solidariteten. Det är lätt att se att ökande klyftor, segregation och polarisering är av ondo. Det är svårare att veta vad man skall göra. En nyckel, bland många nödvändiga, är att lova lösningar på gemensamma problem och att sedan infria löftena. Annars växer missnöjet och ett missnöjt samhälle blir också ett missunnsamt samhälle. Den som är missunnsam känner inte solidaritet.
Tanken på solidaritet är urgammal och central i filosof och religion. Voltaire skrev: "Vi lever i ett samhälle, det finns alltså inget annat verkligt gott än det som är gott för samhället. Den engelske 1600-talspoeten John Donne uttryckte det med "ingen människa är en ö, fullständig i sig själv, utan en del av det stora hela".
Senare har begreppet solidaritet fyllts med olika politiskt innehåll. Vänstern har av och till lagt beslag på ordet och fyllt det med social ingenjörskonst, centralstyrning och kollektiva lösningar.
Men om vi frigör ordet och tar fasta på "viljan att hjälpa andra" och "gemensam ansvarighet" och försöker att verka i den andan i allt som görs, sägs och skrivs så har vi kommit en bit på väg. Människor kommer alltid att fylla ordet med olika ideologier och medel. Men målet - ett samhälle med gemensamt ansvar för varandra och samhället i stort borde de allra flesta kunna vara ense om.
