Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kommunals ordförande Annelie Nordström meddelar på en presskonferens att hon avgår efter skandalerna 2016. Arkivbild. Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT
Kommunals ordförande Annelie Nordström meddelar på en presskonferens att hon avgår efter skandalerna 2016. Arkivbild. Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT

Karin Pihl: Socialdemokratiska idén om demokrati ersattes av pampvälde

Coop, facken, Hyresgästföreningen, de politiska partierna. Många är de folkrörelser som i dag tycks styras av pampar snarare än av medlemmarna.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Varför handlar nästan ingen på Coop längre? Det var rubriken på en text i Dagens Nyheters ekonomidel för några år sedan (7/8 2019). Reportaget gestaltar kontrasten mellan 1950-talets lokala möten med Kooperativa förbundet, som äger Coop, eller Konsum som det hette då, och dagens Coop. Förr: folkfest på KF-mötena. Alla i byn var där. Nu: en toppstyrd organisation och en anonym livsmedelskedja.

Emil Jansson, butiksombud i Myckelgensjös Konsumbutik innan den lades ned 2005, beskriver för DN hur medlemsmötena gick till på 2000-talet: ”Vi lyssnade på ledningens prat om hur det gått under året. Det tog runt tre timmar, sedan fick vi mat och gick hem.”

Det går dåligt för Coop och har gjort det en längre tid. I dag har Ica, som bygger på ett franchisesystem där butikschefen äger sin egen butik, överlägset flest marknadsandelar. Enligt branchorganisationen DLF har Ica 52,5 procent av dagligvarumarknaden. Coop har bara 18,1 procent, vilket är mindre än aktiebolaget Axfood som äger Willys och Hemköp och har 18,9 procent av marknaden.

Experter som Aftonbladet talade med om Coops kris för några år sedan (18/2 2018) pekar ut några faktorer till kooperativets tapp: en upplevelse av att det är dyrt och dåligt sortiment. Men också organisationens uppbyggnad. Ett konsumentkooperativ är trögare och får svårare att hänga med i den ökade konkurrensen mot lågpriskedjorna som etablerat sig i Sverige.

Men det är nog inte de enda förklaringarna. En viktig orsak är att korporativismen, idén bakom Kooperativa förbundet som bildades 1899, är utdaterad.

LÄS MER: LO kan inte hantera Sverigedemokraternas växande stöd

Varför ska man vara medlem i Coop? Ställ den frågan till en 90-talist. Han eller hon kommer med stor sannolikhet inte förstå vad som menas. Att vara medlem i Coop, det är väl som att vara medlem i någon av de andra kedjornas rabattklubbar?

Korporativismen var en viktig del i många 1900-talsideologier. Ordet kommer från latinets ”corpus” som betyder "att förkroppsliga". Grundtanken är att samhället är som en organisk kropp med olika delar, och att både socialism och kapitalism hotar denna samhällskropp. Den kanske mest kände korporativisten är Benito Mussolini, fascistdiktator i Italien 1922-1943. Även i Sverige var korporativismen stark under 1900-talet och en central del av det socialdemokratiska samhällsbygget (saltsjöbadsandan, den svenska modellen), men också en viktig del i konservativas tänkande, exempelvis högermannen Rudolf Kjellén som myntade begreppet ”folkhemmet”.

Detta, det gemensamma förvaltandet, är den ideologiska grundtanken bakom Coop. Liksom bakom många folkrörelseinstitutioner. Grundade i 1900-talets idéer om gemenskap finns de kvar, även i vår superinduvidualistiska tid. Men hur mår de egentligen? Och kommer de klara en framtid där samhället styrs av en generation som är uppvuxen under den nyliberala eran på 1980-, 90- och 2000-talen, med globalisering och en gränslös (i många bemärkelser) kapitalism?

Troligen inte. Dels för att yngre människor inte ser på samhället på samma sätt som en socialdemokrat på 1930-talet gjorde det. I dag är individualism, tro på dig själv, utgångspunkten. Samhället består av individer och inte intresseorganisationer.

Många som är födda på 1980- och 90-talen begriper exempelvis inte vad en bostadsrättsförening är. Man tror att man har köpt en lägenhet och äger den. Men så är det inte. En bostadsrättsförening fungerar i allt väsentligt likadant i dag som den gjorde när boendeformen infördes 1930. Syftet var då att skapa en boendeform som människor i trångboddhetens och smutsens Sverige kunde ha råd med. Tanken var att människor skulle kunna äga sitt boende som en form av konsumentkooperativ. Förebilden var just folkrörelserna och hur de styrdes, med årsmöten och dagordningar där demokratiska beslut fattades över de gemensamma angelägenheterna.

I dag ser unga inte på sitt boende så. Det egna boendet är en egen angelägenhet. Att man inte får hyra ut sin lägenhet till en vän utan ett demokratiskt beslut, det vill säga styrelsens godkännande, framstår som obegripligt.

LÄS MER: Socialdemokraterna flörtar med konservatismen

Undertecknad köpte en lägenhet nyligen. Ett krav för inträde i föreningen var att bli medlem i HSB, en bostadsrörelse bildad 1923. Även denna organisation är ett kooperativ. Tanken när det grundades var att medlemmarna skulle förvalta sina egna bostäder. Då, för 100 år sedan, fyllde HSB en viktig funktion.

För en 90-talist som jag själv framstår det som märkligt att jag måste bli medlem. Avgiften är hög. ”Rika tillsammans”, en av de största sparbloggarna i Sverige, konstaterar att den som bosparar genom HSB förlorar pengar jämfört med att spara på andra sätt, exempelvis i indexfonder. Detta på grund av avgifterna som de till HSB anslutna bankerna tar ut.

Vart går pengarna? HSB är en synnerligen skandalomsusad organisation. Till dessa skandaler hör bland annat Sydsvenskans avslöjande 2008 att ledningen i HSB Skåne låtit medlemmarnas pengar gå till vd:ns lyxbilar. Medlemmarnas pengar ska också ha gått till förmåner för ledningens familjer och privata resor åt vd:n och styrelseordföranden (givetvis socialdemokrat).

2017 gjorde Sydsvenskan ännu ett avslöjande. Den nya lokala vd:n skulle göra upp med svågerpolitiken men anställde anhöriga.

Dessa historier påminner om en annan bostadsorganisation med rötter i folkhemssverige, som har täta band till HSB: Hyresgästföreningen. Även där har skandalerna avlöst varandra. 2019 avslöjade Aftonbladet att föreningen, som ska tillvarata hyresgästers intressen, bjudit sina ”stjärnvärvare” på lyxresor för 2,6 miljoner kronor. Det bjöds på hundsspannssafari, whiskeyprovning och trerättersmiddagar runt om i Europa. För medlemmarnas pengar. Hyresgästföreningen sa då till Aftonbladet att det rörde sig om ”studieresor”.

Är någon förvånad över att samtliga chefer för Hyresgästföreningens nio regioner i landet bor i villor (GT 15/2 2021)? Eller att många av dem har löner uppåt miljonen varje år?

Eller ta fackförbunden. Även de präglas av problem med pampvälde. Den senaste stora skandalen är haveriet i Kommunal, LO:s största medlemsförbund, 2016. Då avslöjade Aftonbladet att förbundets egen lyxkrog i Stockholm, där ledningen haft representationsmiddagar, anlitat porrstjärnor som del av underhållningen. Verksamheten gick dock dåligt och medlemmarna fick betala för förlusterna via sina avgifter.

I den härvan uppdagades också det väntade: Semesterresor till fackets toppskikt, paradvåningar till höjdarna, spritfester för hundratusentals kronor. Allt finansierat av medlemmarna.

Den tidigare S-ministern Margot Wallström fick tränga sig före hyreskön och fick en lägenhet som hon betalade 32 kronor i månaden för (DN 24/5 2016) .

Och apropå politiker. De politiska partierna, grundade i folkrörelser, har sedan länge ersatts av elitverksamhet. De stora folkrörelsepartierna, Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet, har tappat merparten av sina medlemmar. Enligt SCB var fem procent av befolkningen medlem i ett parti år 2014-15. Motsvarande andel 1984-85 var 15 procent. Men då ska man komma ihåg att alla LO-medlemmar blev tvångsanslutna till Socialdemokraterna, i sann solidarisk anda. Vilket var tvunget att upphöra på 1990-talet för att Sverige skulle kunna gå med i EU.

I dag framstår de politiska partierna snarare som elitskolor för karriärister än folkrörelser. Unga, engagerade människor söker sig inte till ett politiskt parti utan till onlinekampanjer (som #metoo) eller partipolitisk obundna fora som klimatrörelsen Fridays for Future.

Coop går dåligt, facken har svårt att locka unga, som dessutom hyr lägenheten svart (vad ska de göra?) av någon som inte respekterar bostadsrättsföreningens beslut. Partiernas ungdomsförbund är broilerfabriker för karriärister och hashtags på nätet har sedan länge ersatt föreningslivets fikamaraton. Individualismen segrar på kollektivets bekostnad. Eller åtminstone på de som styr kollektivets bekostnad.

Men är det bara de ungas "fel"? Och var allting verkligen bättre förr? KF, som inte bara ägde Konsum utan också varuhuskedjan Domus, kunde på 1950- och 60-talen jämna så gott som varje stadskärna med marken för att smälla upp en så kallad Domuslåda med tillhörande parkeringshus i värsta modernistiska stil. Folk protesterade, men det viktiga i korporativismen är trots allt inte alltid folkets stöd, utan de lokala sossepamparnas. Som inte sällan var samma personer som cirkulerade i KF:s styrelse.

Korporativismen bygger nämligen på en felaktig utgångspunkt. Det går inte att skapa strukturer där alla är lika delaktiga och där makt organiseras som en kropp. Förr eller senare kommer även medelvägen mellan socialism och kapitalism att präglas av hierarkier.

Som proggbandet Blå tåget sjöng om den skenheliga socialdemokratin: ”Så bygger vi ett samhälle efter korporativa principer, och lär oss att respektera sånt som vi inte begriper, åt var och en hans beskärda del av det växande överflödet, kapitalet åt kapitalisterna, och åt understödstagarna – understödet.”

LÄS MER: LO:s val – Socialdemokraterna eller svenska arbetarklassen?