Det verkade som upplagt för socialdemokratin i Europa. Finanskrisen skylldes på giriga kapitalister och en undermåligt reglerad banksektor. Alla ropade på regleringar och statlig styrning. Men inget hände. Det gyllene tillfället för socialdemokraterna kom och gick.
Det är 117 år sedan Eduard Bernstein, kallad ”Den revisionistiska marxismens fader”, utkom med det socialdemokratiska portalverket ”Die Voraussetzungen des Sozialismus”. Bernstein, som såg de fundamentala problemen med renlärig marxismen, förordade en balans mellan kapitalismen och de socialistiska samhällsvisionerna. Han fick inte bara rätt i sin kritik av marxismen. Hans socialdemokratiska kompromiss dominerade den västeuropeiska partipolitiken totalt efter andra världskriget.
Men det som länge var normaltillståndet i det europeiska tvåpartisystemet, att socialdemokratiska partier utgjorde stommen, hör snart historien till. Det har förvisso talats om socialdemokratins kris i ganska många årtionden. Det nya med dagens kris är att socialdemokratiska partiers väljarstöd i Europa minskat konstant under elva år. Varje år sedan 2008 har varit ett bottenrekord för de socialdemokratiska partiernas totala röstandel i Europa.
Det var annorlunda på 1990-talet. Blairs och Perssons pragmatiska socialdemokrati såg runt sekelskiftet ut att vara oövervinnerlig. Men enligt socialdemokratins vänsterflank var det hela en pyrrhusseger. För framgångarna hade byggts på en anpassning till det ”nyliberala paradigmet” och därför var nederlaget, på sikt, inbyggt i framgången.
Vad var det som hände med Europas socialdemokrater? Var det anpassningen till den, av vänster mytologiserade, nyliberalismen? Eller var det något helt annat som orsakade den skarpa tillbakagången?
Socialdemokratins andra andning under 1990-talet var en pragmatisk anpassning till utgiftstak, inflationsbekämpning och en större förståelse för nyttan med marknadsekonomin. Partierna ersatte sjuttiotalets katastrofala industrisubventioner med omställningsstöd och avregleringar av ineffektiva och olönsamma statliga monopol. Det var inte bara en samhällsekonomisk storvinst, det gick även hem bland väljarna.
Men det räckte inte.
2000-talet innebar för socialdemokraterna en trefaldig utmaning.Många högerpartier tog efter New Labours skarpa omställning. De anpassade sig till väljarna i stället för att kräva motsatsen, som länge varit fallet med borgerliga partier. En, visade det sig senare, smart men otillräcklig kompromiss.
Det som blev socialdemokratins andra utmaning blev även högerns: De tidigare marginella populistiska och högerextrema partierna gjorde stor entré i politiken under 2000-talet. Uppfattningen att socialdemokratiska väljare skulle vara immuna mot populismens budskap visade sig vara felaktig. Kanske var de rentav mer mottagliga för de röster som tydligast utpekade socialdemokratins svek mot det homogena och jämlika välfärdsbygget.
Den socialdemokratiska rörelsen hade med politiker som brittiske Clement Attlee skapat den europeiska välfärdsstaten utan att lyckas besvara frågan om hur en sådan stat skulle hantera en omfattande etnisk underklass. Det var inte en fråga man under efterkrigstiden trodde man skulle behöva besvara. Det krävdes bara att högerpopulismen upptäckte misstaget och snyggade till sin image.
I dag är högerpopulistiska partier, i länder som Frankrike, Österrike och Danmark, jämnstora eller större än socialdemokraterna i opinionsmätningarna. I Polen och Ungern för socialdemokratin en tynande tillvaro, ersatt av partier som kombinerar socialdemokratisk ekonomisk politik med nationalkonservativa värderingar.
Socialdemokratins privilegium att företräda arbetarklassen i maktförhandlingen med kapitalet försvann. Högstbjudande var i Sydeuropa mer radikala vänsterpartier eller maktkritiska populister som Beppe Grillos Movimento cinque stelle. Ett parti som i dag är jämnstort med socialdemokraterna. I Norden, Frankrike och Benelux tog högerpopulisterna socialdemokraternas roll i gamla bruksorter och i arbetarförorterna.
Men socialdemokraterna utmanades inte bara på landsbygden. I städerna kom den tredje utmaningen i form av gröna, liberaler eller nya vänsterkonstellationer. Socialdemokrater över hela Europa har haft enormt svårt att locka till sig unga urbana väljare. Medan populisterna har lagt beslag på den äldre arbetarklassen har mer idealistiska partier sugit upp städernas progressiva unga.
Socialdemokratins utmaning påminner ibland om liberalismens: Rörelsens lösningar och förhållningssätt till politikens blev allmängods. Fördelningspolitik, reformism och en balans mellan marknad och offentlighet blev, om än inte exakt i dess ursprungliga form, en guldstandard utifrån vilken de flesta partier format sin politik. Högerpopulister som FPÖ i Österrike och SD i Sverige har utmålat sig som mer trogna de socialdemokratiska ursprungsidealen än socialdemokraterna själva. Många väljare tror dem. Det är en klen tröst för socialdemokraterna att även den andra delen av tvåpartisystemet, högern, drabbats av samma problem.
