De senaste veckorna har höga socialdemokratiska företrädare gått man ur huse för att varna för att ”demokratin är i fara” om vi får en moderatledd regering efter nästa val. Statsminister, Stefan Löfven, hävdade i Aftonbladet (13/1) att samma politiska radikalisering och splittring som vi sett i USA även kan inträffa i Sverige.
Löfven uppmanade till eftertanke och återhållsamhet i det politiska språket. Det rådet verkar dock inte gälla hans egna ministrar och partiföreträdare. Samma dag gick nämligen S partisekreterare Lena Rådström Baastad ut i Expressen med den bombastiska formuleringen: ”Attackerna på demokratin i USA och den förödande utvecklingen i det republikanska partiet tjänar som en varningsklocka för vad som kan stå på spel om vi skulle få en moderatledd högerkonservativ regering”.
Det enda sakargumentet hon anförde var att högerpartierna vill se över anslagen till Public Service-bolagen. Tre dagar senare kompletterade hon det med att SD upprättat en Facebooksida där eventuellt valfusk skulle rapporteras in i samband med valet 2018. Att detta hängde samman med SD, visserligen på marginalen men ändå, råkat ut för att röstsedlar försvunnit nämnde hon inte (Aftonbladet 16/1). SD har däremot aldrig ifrågasatt några valresultat. Hon och andra S-företrädare har även tagit upp aborträtten i sammanhanget – trots att inget parti vill avskaffa den.
Lena Rådström Baastad är inte vem som helst utan nummer två i det socialdemokratiska partiet. Även flera av regeringens ministrar har varit ute och försökt få inrikespolitiken att handla om vem som är för eller emot demokratin. Längst gick som vanligt justitieminister, Morgan Johansson, som twittrade om att Ulf Kristersson vill ”gripa makten” i Sverige med hjälp av SD (20/1). Ett högst medvetet ordval.
Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg, som i valrörelsen jämförde Ulf Kristersson med Franz von Papen (som lät Hitler komma till makten) har förstås inte heller legat på latsidan utan författat ett otal artiklar på temat att en röst på en borgerlig regering indirekt är en röst på Donald Trumps mest extrema anhängare och ett hot mot den svenska demokratin.
Granskar man den här kanonaden av överord inser man hur ihålig den är. S höjer alltid tonläget när deras makt står på spel. Det må vara när det är valrörelse, eller som nu när ett splittrat Liberalerna ska välja sida i blockpolitiken. Däremellan kan det råda stiltje. Ett parti som offrat sin egen sakpolitik för makten måste förstås skramla extra hårt med tunnorna när de riskerar bli av med dem. Svensk demokrati är förstås inte mer hotad än den var före jul. I själva verket är den inte särskilt hotad alls. Det enda som är hotat är Socialdemokraternas maktinnehav.
I samtliga våra nordiska grannländer har borgerliga partier regerat med stöd av högerpopulistiska partier. Carl Bildt regerade i praktiken med hjälp av Ny Demokrati på 1990-talet. Det betyder inte att allt är frid och fröjd med Sverigedemokraternas demokratisyn. SD är inget borgerligt parti som betonar maktdelning och rättsprinciper. SD har svårt med förledet ”liberal” i liberal demokrati. Partiet hemfaller ofta till att betrakta folkviljan som odelad. Detta är ett skäl till att partiet inte bör sitta i regeringskansliet, men knappast ett skäl emot att det kan vara regeringsunderlag. Det skulle ändå inte ha något inflytande över konstitutionella frågor.
Socialdemokraternas falska upprördhet sticker inte minst i ögonen då det i hög grad är Socialdemokraternas syn på maktutövning som SD delar. S har varit det parti som konsekvent motsatt sig fjättrar på makten. Sverige har idag ingen författningsdomstol, ingen tvåkammarriksdag och en grundlag som kan ändras med enkel majoritet genom att rösta två gånger med ett val emellan.
Borgerligheten har i decennier förespråkat mer maktdelning och slagit vakt om rättigheter – i strid med socialdemokratin. S saknar all trovärdighet i den här frågan och det är uppenbart att partiet bara anpassar sina principer efter vad som passar dess maktambitioner för stunden.
När S sätter likhetstecken mellan olika åsikter kring abortgränserna eller Public Services budget och hot mot själva demokratin så bottnar det i att man ser sig själva och den egna politiken som garanten för demokratin. För S handlar demokrati om mer ”social demokrati”, inte åsiktspluralism och maktdelning. Länge ansåg sig S företräda folkviljan, nu är det de rätta värderingarna som gäller. Men målet är fortfarande S-makt med så få hinder som möjligt.
Sverigedemokraterna utmanar i princip S på dess hemmaplan i och med att partiet saknar de borgerliga partiernas hämningar. SD vill precis som S omforma samhället, men tvärtom. Den hårda attityden älskar SD:s anhängare och den gör socialdemokrater oroliga. Men det är just i denna inställning av kompromisslöshet, som S och SD delar, som den verkliga faran finns. S känner att partiets starka hegemoni över svenskt samhälle och tänkande är utmanat i grunden. Tonen blir därefter. Företrädarna drar sig då inte för att ta till överdrifter som spär på den polarisering de själva så ofta varnat för.
För SD är det bara goda nyheter. De tar inte skada av ett högt tonläge, att politiken framställs som kamp ”på liv och död”, tvärtom. Det är deras livsluft. Däremot missgynnas borgerligheten. För Socialdemokraterna har heller aldrig målet primärt varit att skada SD – så länge de kan hållas borta från makten – utan att använda SD som slagträ för att splittra och försvaga borgerligheten.
S häller därför bränsle på elden. Att det egentligen enda verksamma sättet att motverka extremism och polarisering är att slå vakt om en civiliserad offentlighet bryr man sig mindre om.
