Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: Henrik Montgomery/TT

Karin Pihl: Socialdemokraterna måste sluta vara så långsamma

Partiet skjuter hela tiden upp viktiga beslut. Det är inte hållbart.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det finns ett psykologiskt uttryck som blivit allt mer populärt de senaste åren: prokrastinering. Det betyder tvångsmässigt uppskjutande att ta tag i viktiga saker. Det kan vara att betala räkningar, tvätta, gå till gymmet eller något annat som är jobbigt men som måste genomföras.

De flesta människor upplever antagligen ett motstånd inför sådant som är tråkigt. Men om man undviker en uppgift för länge har man till slut ett ännu större problem att hantera. Man står där i sina smutsiga strumpor medan betalningspåminnelserna blir fler.

Den här tendensen, att skjuta upp saker så länge som möjligt och tro att problemet kommer att försvinna av sig självt på ett magiskt sätt, finns också i politiken. Inte minst inom Socialdemokraterna. Under 2020 har uppskjutandet av viktiga beslut blivit något av ett signum för S.

Det gäller exempelvis frågan om Sveriges beredskap inför coronavirusets framfart. Regeringen har varit oerhört seg att komma igång med tester och säkerställa skyddsutrustning för vårdpersonal. Troligtvis är det därför Stefan Löfven varit så skeptisk till en coronakommission. Stefan Löfven har under hela våren hävdat att en sådan ska tillsättas när krisen är över, och ändrade sig bara för några veckor sedan eftersom oppositionen pressat honom.

För när kan man dra ett streck och säga att nu är det som vanligt igen? När dödstalen börjar gå ner kraftigt? När vi har ett vaccin? När ekonomin har återhämtat sig? När den enorma vårdskulden, med inställda operationer och behandlingar, betats av? Eller kanske när folk har glömt bort att det är Löfven och hans regering som ytterst bär ansvaret för hur Sverige tacklat pandemin?

Det är klassiskt prokrastineringsbeteende. Men de systematiska bristerna i Sveriges krisberedskap blir inte mindre allvarliga för att man väntar med att se problemen i vitögat.

Samma tendens finns på ett annat viktigt område. I mitten av augusti ska partierna i migrationskommittén lägga fram sina förslag om framtidens migrationspolitik. Samtliga partier har kommenterat de förslag som kommitténs icke-politiska sekretariat har kommit med. M, L och SD är överlag positiva. KD också, med någon invändning. V och MP tycker inte alls om förslagen.

Men Socialdemokraterna? De har knappt sagt ett knyst. Under hela regeringstiden har S försökt att navigera mellan en mer restriktiv position, som en majoritet av väljarna önskar, och att matcha regeringskollegan MP. Inte ens inför valet 2018 hade man kommit med något tydligt besked om vilken riktning partiet vill se.

S har hela tiden skjutit problemet framför sig och försökt fly undan genom att försöka få debatten att handla om något annat, som att Alliansen sänkte inkomstskatten för tolv år sedan eller Nya Karolinska i Stockholm.

Det är en strategi som lär straffa sig i längden. Det är klart att S sitter i en svår sits. Men det hjälper inte att stoppa huvudet i sanden. Att ta ansvar är ert jobb.