Det ser illa ut för regeringen. Enligt Ekots nya opinionsundersökning anser 57 procent av väljarna att den gör ett mycket eller ganska dåligt arbete. När det kommer till brottsbekämpning och kriminalitet – den fråga regeringen vann valet på – är siffrorna ännu mörkare. Kriminalpolitiken är det område i undersökningen där väljarna är mest missnöjda med Ulf Kristersson.
Hur ska man tolka det? Att Socialdemokraterna har lyckats med sitt oppositionsarbete? Inte nödvändigtvis. Ekots mätning undersöker bara förtroendet för regeringen.
Enligt Novus mätning från i somras anser flest väljare att Moderaterna och Sverigedemokraterna har den bästa politiken på kriminalområdet. Det som sticker ut i mätningarna är att S knappat in vad gäller förtroende i energipolitiken, vilket antagligen är ett resultat av det försenade elstödet i vintras.
Att vinna så kallat sakägarskap i politiska frågor tar tid, men det tar också tid att tappa det. Ekots mätning ska snarare tolkas så här: Folk tycker att det är fördjävligt hur det har blivit.
Den senaste tiden har det skett sprängningar var och varannan dag. Utländska medier rapporterar om Sverige som ett avskräckande exempel. Att då svara att regeringen gör ett bra jobb på det brottsbekämpande området kan för många nog uppfattas som udda.
Om något är det ett underkännande av den politiska retoriken. Under valrörelsen upprepade Moderaterna att gängvåldet eskalerat under Socialdemokraternas åtta år vid makten. På samma sätt är socialdemokratiska politiker och opinionsbildare inte sena att ge Kristersson skulden för den senaste tidens våldseskalering.
Det är sant att den förra regeringen var senfärdig på många sätt och det stämmer att det är Kristersson och hans regering som nu har ansvaret att försöka hejda utvecklingen. Men det gängvåld vi ser i dag har sin grund i beslut kring migration, integration och rättspolitik som går tillbaka decennier i tiden.
På samma sätt kommer det att ta lång tid att vända utvecklingen.
Här uppstår en konflikt mellan å ena sidan den dagliga debatten och å andra sidan samhällsproblemens karaktär. Den nuvarande regeringen planerar en rad åtgärder som borde varit på plats för länge sedan, men det är utredningar som ska presentera slutsatser om ett år eller mer. Och sedan tar det ytterligare ett halvår eller så innan ny lagstiftning är på plats, och vem vet hur länge innan de nya verktygen får reell effekt på brottsligheten.
De problem Sverige står inför i dag – där gängvåldet och etableringen av maffior är det mest allvarliga, men där elförsörjningen och andra infrastrukturfrågor också kan läggas till listan – är så komplexa att en fyraårig mandatperiod knappast räcker för att sätta tydliga avtryck i verkligheten. Dagens problem skiljer sig från reformer som jobbskatteavdraget, maxtaxan på förskolan och andra tidigare valvinnande förslag som kunnat sjösättas direkt och som väljarna kunde utvärdera inför nästa val.
Regeringens utmaning är därmed inte bara att hejda den skenande kriminaliteten. Den måste också förklara varför det inte räcker med fyra år.
