Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

PJ Anders Linder: Socialdemokraterna behöver räddas från sig själva

Inför partikongressen i november verkar det mesta handla om höjda skatter: allra helst på resultaten av framgångsrikt företagande.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Curt Nicolin räddade Socialdemokraterna från sig själva. Som styrelseordförande i Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) 1976-1984 tog han ansvar för att näringslivet mobiliserade på bredden mot de vettlösa förslag om löntagarfonder som S och LO hade kokat ihop. Tack vare det uthålliga opinionsarbetet fick Sverige behålla sin fria företagsamhet och slapp förvandlas till genompolitiserat kommittévälde i stil med Titos Jugoslavien.

Motståndsrörelsen med Nicolin i spetsen räddade inte bara företagarnas egendom och verksamhet utan också välfärden och köpkraften hos företagens anställda. Det gångna kvartsseklet, då företagsamhet har uppmuntrats i stället för att motarbetas och misstänkliggöras, har medfört stora standardhöjningar för svenska löntagare: en bjärt kontrast till stagnationen i fonddebattens rike.

Långsiktigt räddade fondmotståndet paradoxalt nog även Socialdemokraterna. Om LO/SAP hade lyckats driva igenom sitt kollektiviseringsprojekt och Sverige därefter gått samma väg som andra planstyrda ekonomier hade de med all sannolikhet straffats vid valurnorna på ett helt annat sätt än vad som nu skedde. Tack vare ideologisk tillnyktring och pragmatism fick partiet brittsomrar i regeringskansliet som de annars blivit utan.

Men ingenting varar för evigt. Och nu växer räddningsbehoven för var dag som går.

Som ny partiledare valde Stefan Löfven att profilera sig som en kraft för tillväxt, produktion och näringsliv. I smattrande hällregn över Hagaparken i Stockholm höll han sommartal om vikten av svensk export. I ett första maj-tal på Götaplatsen var hans främsta löfte att inrätta ett innovationspolitiskt råd. Litet senare skulle det tillsättas en ”industrikansler” och Sveriges arbetslöshet skulle bli EU:s lägsta.

Av allt detta har blivit intet.

Arbetslöshetstalen är snarare bland EU:s högsta än lägsta. Innovationspolitiken är ett enda frågetecken och typiskt nog får jag noll träffar när jag söker på ”industrikansler” på regeringen.se. Det var ett hugskott, det rann ut i sanden. Inför partikongressen i november verkar det mesta handla om höjda skatter: allra helst på resultaten av framgångsrikt företagande.

Som om problemen inte redan var stora nog. En vag miljöbalk leder till oändliga tillståndsprocesser och hotar att ställa byggbranschen utan cement i höst med förödande konsekvenser. Osäkerhet om elförsörjningen ger uteblivna investeringar. Grov brottslighet slår både direkt och indirekt mot företagsamhet och jobb. Det är så man undrar ifall det ändå har tillsatts en kansler, fast för avindustrialisering.

I den mycket läsvärda biografin Curt Nicolin – ingenjör, direktör, debattör (Förlaget Näringslivshistoria, 2021) skildrar Anders Johnson en ledargestalt som stod upp för såväl marknadsekonomi som företagande och tekniskt kunnande. Han tog täten när det blåste snålt, och han skulle näppeligen ha tigit still inför dagens industrifientliga politik.

Någon kopia lär inte träda fram, men slagkraftigt motstånd är åter av nöden. Nu som då behöver Socialdemokraterna räddas från sig själva, så att de inte drar med sig landet i fallet.