Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Peter Hjörne: Snille och smak eller bara och?

De två veckor som stormen har vinit över det svenska "kulturlandskapet" har spekulationerna och uppropen haglat. Sans och balans och eftertanke har lyst med sin frånvaro. Det är dags för en radikal omdaning av Akademien, skriver Peter Hjörne.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det hela började med avslöjandena om den så kallade kulturprofilen. 18 kvinnor vittnade i DN om sexuella trakasserier, övergrepp och förnedring, oftast på, den i kulturkretsar ansedda och hyllade, "kulturklubben". Svenska Akademien hade länge stöttat "klubben" ekonomiskt, trots att kulturprofilens hustru, poeten Katarina Frostenson, var ledamot av Akademien.  

Svenska Akademien avslutade allt samarbete med "klubben" och gav en advokatfirma i uppdrag att utreda de olika kopplingarna mellan "kulturklubben" och akademiens ledamöter.

Utredningen, som blev klar i slutet av mars, innehåller misstankar om brott mot sekretessreglerna i samband med arbetet med Nobelpriset i litteratur och brott mot jävsreglerna eftersom Katarina Frostenson är delägare i "kulturklubben" som mottagit pengar.

Det var när slutsatserna av advokatutredningen diskuteras som stormen fick verklig fart. De tre ledamöterna, författarna Peter Englund, Kjell Espmark och Klas Östergren lämnar arbetet i Svenska Akademien, uppenbarligen i protest mot att en majoritet beslutat sig för att inte utesluta Katarina Frostenson. Majoriteten beslutar också, mot advokatfirmans rekommendation, att inte polisanmäla "kulturklubben". 

Dagen efter avhoppen uttalar de tre sitt "helhjärtade stöd för henne (Sara Danius) i denna svåra stund". Men det gör inte förre ständige sekreteraren och ledamoten Horace Engdahl. 

I en artikel i Expressen skriver han att Sara Danius "är den av alla sekreterare sedan 1786 som lyckats sämst med sina uppgifter" och beskyller henne för att driva en maktkamp för att klamra sig fast vid sin position. Han kallar avhopparna för "en klick dåliga förlorare" samtidigt som han, paradoxalt nog, "förfäras över råheten i den strid som har uppstått".  

Kjell Espmark svarar att "Horace Engdahls text var det falskaste och skändligaste jag läst i hela mitt liv" och "det finns ingen heder kvar i kroppen på den mannen".

Sedan riktar Nobelkommittén kritik mot Akademien. Dagen efter avgår Sara Danius som ständig sekreterare och lämnar Akademien. Katarina Frostenson lämnar inte Akademien men väl arbetet i den. Knytblusuppropet drar igång i protest mot att Sara Danius drivits ut och mot "gubbväldet". 

En vecka senare ändrar Kungen stadgarna så att det blir tydligt att man kan gå ur Svenska Akademien och författaren Lotta Lotass lämnar formellt.

Allt detta vet vi. Dessutom vet vi att konstnären Anna-Karin Bylund redan 1996 skickade ett brev till den dåvarande ständige sekreteraren Sture Allén och berättade att kulturprofilen utsatt henne för trakasseri och övergrepp. 

Vi vet också att Sture Allén tycker att det var helt naturligt att negligera brevet eftersom "dess innehåll inte framstod som viktigt" och det fanns ett förtroende för kulturprofilen i Akademien.  Det gjorde det förvisso. Horace Engdahl kallade honom till exempel en "livsstilsförebild". 

Så till spekulationerna: Det är svårt att befria sig från misstanken att Sara Danius velat förändra, rensa och modernisera men stött på rejält motstånd från dem som ogillar förändring. Det förefaller, i varje fall utifrån, också märkligt att tre ledamöter hoppar av samtidigt som de ger Sara Danius sitt stöd. 

Hade det inte varit bättre för Akademien att stanna kvar och ta diskussionen? Lika besynnerligt är det att Katarina Frostenson, även om hon givetvis inte kan lastas för kulturprofilens beteende, inte satte Akademiens bästa först och avgick.

De två veckor som stormen har vinit över det svenska "kulturlandskapet" har spekulationerna, insinuationerna, påhoppen, domedagsprofetiorna, elakheterna och uppropen haglat.  Liksom vitsarna och skämten. Sans och balans, besinning, måtta, omdöme, nyansering och eftertanke har lyst med sin frånvaro. 

Man kan, som en del, skratta åt eländet men egentligen är alla turerna mer sorgliga och beklämmande än lustiga. En av Sveriges mest prestigefyllda institutioner krackelerar.

Anseendet här hemma och i utlandet är svårt sargat, vilket smittar av sig på Nobelpriset. Grälen och indiskretionerna skymmer och skämmer det viktiga kulturarbete som Akademien gör med Svenska Akademiens ordlista och ordbok, allt stöd man ger och alla stipendier och priser man delar ut. 

Bristen på sjukdomsinsikt, grälsjukan, misstankarna om intriger och maktstrider, den uppenbara arrogans med vilken man bemött kritik, jäv, slutenhet, läckor och det synbarliga motståndet mot förändringar har skadat Akademien för mycket lång tid framöver.

Men efter sju sorger och åtta bedrövelser kom så i fredags det sedan länge aviserade pressmeddelandet från "rest-Akademien". Akademien har beslutat att överlämna advokatutredningen till rättsvårdande myndighet, det vill säga ekobrottsmyndigheten. Akademien erkänner att brott mot jävs- och sekretessregler förekommit. Man beklagar också djupt att brevet om kulturprofilens beteende lades åt sidan. 

Akademien vidgår "att det litterära Nobelprisets anseende tagit stor skada", erkänner att Akademien är i kris, välkomnar kungens stadgeändringar, inser behovet av förstärkt juridisk kompetens och ökad kommunikation med omvärlden. "Förändringsarbetet har påbörjats och kommer att fortsätta i en nära dialog med det omgivande samhället", skriver Akademien i sitt pressmeddelande.

Det är ett välkommet erkännande av kollektiva och individuella misstag. Och ett första steg mot att återställa förtroende och anseende. För det tror jag går. Men då behövs inte bara ord utan också kraftfull handling.

En sådan skulle lämpligen vara att ett antal av de nuvarande ledamöterna drog rätt slutsatser av kritiken och pressmeddelandet och lämnade Akademien. Annars är jag rädd att det enda som återstår av "snille och smak", Akademiens stolta valspråk, är "och".