Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Mitten. Drömmen om en mittenregering lever, men förutsättningarna är sämre än tidigare.

Små förutsättningar för en mittenregering

Ledare: Trötthet på blockpolitik gör att tanken på en mittenregering åter vaknar till liv.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Kan den gamla idén om ett mittenblock få ny gestalt? Professorn i statsvetenskap, Leif Lewin, föreslog i en debattartikel att Centern och Liberalerna efter nästa val borde bilda en mittenregering och sedan styra genom att söka stöd hos M eller S i olika sakfrågor (SvD 7/8). 

Att frågan om alternativa partikonstellationer väcks är inte konstigt. Om ett år har valrörelsen inför 2018 dragit igång, och än så länge pekar allt på att inget av de traditionella blocken kommer att kunna få egen majoritet. Men en regering bestående av C och L är nog ändå ett av de minst troliga alternativen för hur Sverige ska styras efter 2018. 

För det första håller det inte sett till väljarunderlaget. Det gyllene läget för samarbete mellan Centern och dåvarande Folkpartiet fanns på 1970-talet. När Thorbjörn Fälldin och Gunnar Helen diskuterade att slå samman partierna hade de gemensamt stöd av 40 procent av väljarkåren. I SCB:s majmätning hade C och L gemensamt stöd av 11, 5 procent av väljarna. Även om partierna skulle vinna ytterligare några procent skulle man vara svagare än, eller lika svag, som Ullstensregeringen.

För det andra kan man ifrågasätta om C och L kan betraktas som mittenpartier i dag. Det beror naturligtvis på hur man definierar vänster-högerskalan. Skulle man till exempel fokusera på vilka klasskillnader partierna är beredda att acceptera hamnar nog Centern längst till höger av de borgerliga partierna, och Liberalerna längst till vänster. Ser man i stället till vilken betydelse partierna lägger vid nationalstatens traditionella institutioner och försvarspolitik hamnar Liberalerna under Björklund längst till höger. Centerns och liberalernas väljare definierar i SOM-undersökningar fortfarande sig själva som strax höger om mitten. Men det politiska landskapet har förändrats. I till exempel den centrala frågan om migration står kanske L närmare Moderaterna än C.


För det tredje kan man spekulera i om C och L inte skiljer sig för mycket åt ifråga om partikulturer. Vad beträffar den misslyckade sammanslagningen på 1970-talet har Fälldin sagt att det var hans största missbedömning. Han hade inte förstått hur främmande dåvarande Folkpartiet kändes för många av hans partivänner. Skillnaden handlar mycket om identitet. Fria yrken i städerna ställs mot småföretagande på landsbygden. Principer och ideologi ställs mot pragmatik och intresse.

Sist men inte minst måste ju en sådan miniregering ha ett slags tyst godkännande av de övriga partierna i riksdagen. Tre av dem, Moderaterna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna kommer sannolikt att ensamma vara större än kombinationen C+ L. Skulle S och SD acceptera en regering ledd av C och L? En gissning är att Lewins lösning skulle utvecklas till en mycket svajig mandatperiod.