Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

 Bild: Petter Trens
Bild: Petter Trens

Karin Pihl: Sluta se ner på radhuspappan

Det är inget fel med att vara småborgerlig. Liberalerna har alienerat den samhällsgrupp som partiet föddes ur en gång i tiden.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Hur ska det gå för Liberalerna? Det är sura opinionssiffror för Sveriges liberala parti. 3,2 procent i en sammanvägning från Sifo. Tre procent jämnt i SCB:s senaste partisympatiundersökning. Det är den lägsta siffran sedan mätningarna började 1972.

Ofta när Liberalernas kris diskuteras handlar det om huruvida partiet ska ta ställning för Stefan Löfven eller Ulf Kristersson. Det är onekligen en avgörande fråga för väljarna. Men det räcker egentligen inte.

Alla partier behöver en uppfattning om vad man står för. Liberalernas problem är att de ofta svarar ”liberala värderingar” på den frågan. Man glömmer vilka människor man företräder.

I Liberalernas valanalys efter 2018 konstaterar partiet att det har tappat allmänborgerliga väljare, särskilt bland TCO-anslutna, men ser en ”ökad potential” bland "andra väljargrupper". Lagom luddigt, men det som förmodligen avses är de människor som Centerpartiet och Miljöpartiet når ut till, de eftertraktade urbana väljarna i Stockholms innerstad.

Men den ”potentialen” har inte avspeglat sig i opinionsmätningarna. Liberalernas försök att vara en kopia av Centerpartiet har inte lyckats. I stället har man stött bort sina gamla väljare, och man har inte hittat några nya.

I en krönika i SvD menar författaren Lena Andersson att Liberalerna alienerar vanligt folk, den småborgerliga medelklassen som en gång var partiets kärnväljare (12/12).

Småborgaren har länge haft ett rykte som föga visionär. Själva ordet har en negativ klang. ”Han är en medelålders man som inga drömmar har kvar, klädd i en grå kostym, en välbärgad tvåbarnsfar”, som Göteborgspunkbandet Attentat sjöng 1981 i låten ”Den lille folkpartisten”. Då var Folkpartiet småborgarnas parti, rösten för samhällets mellanskikt.

Småborgaren, det är en obotligt tråkig typ. Han är en sådan som spanar ut genom radhusfönstret och konstaterar att jaha, grannarna har visst köpt en ny bil… Vilka tror de att de är…

Denna samhällsklass lever ofta i kärnfamilj, mannen är kanske ingenjör eller driver en egen firma, kvinnan är kanske lärare. Det här är inga människor som drömmer om omvälvande samhällsförändringar. De har inte tid att sitta och veva på Twitter. De vill mest att vardagen ska fungera.

De åker på semester till Kanarieöarna och mannen har säkerligen ett överintresse för avancerade grillar. Vilket parti vill representera så trista människor?

Hellre riktar man in sig på de så kallade storstadsliberala väljarna. De är också medelklass. Men en häftigare sådan. De är rikare, snyggare, har mer spännande värderingar och åker inte på charter. Att handla "medvetet" betyder för dem något annat än att spana efter bra extrapriser. De röstar hellre på Miljöpartiet, eller till och med på Vänstern eftersom ”vi som tjänar så bra har en plikt att betala mer”.

Småborgerlighetens dygder kritiseras också från politiskt högerhåll, framförallt på moralisk grund. Småborgaren upprätthåller ju det som kallas jantelagen, efter Aksel Sandemoses roman om staden Jante, där skandinavisk småsinthet kräver att invånarna inte ska tro att de är något.

Annie Lööf (C) har gått till storms mot jante, då normen står i vägen för kvinnor som vill göra karriär. Ett gäng moderater har till och med motionerat i riksdagen (!) om att ”avskaffa jantelagen”. I stället förespråkar de en anti-jantelag som innehåller uppmaningar som att ”du är bättre än många andra”. De kopplar ihop sin nya norm med småländsk Gnosjöanda. Men det de förespråkar är snarare något slags pervers kulturell nyliberalism, totalt befriad från den ödmjukhet som jantelagen i grund och botten handlar om, och totalt befriad från traditionella borgerliga värderingar.

Visst kan svennelivet i radhus verka kvävande och konformistiskt för den som hellre pendlar mellan Stockholm och New York än mellan Borås och Göteborg.

Men att den småborgerliga mellanklassen skulle vara några bakåtsträvande antiliberaler är fel. Den svenska liberalismen föddes ur denna samhällsklass en gång i tiden.

I stället för att se sig om efter nya grupper borde Liberalerna kanske påminna sig om varför man en gång i tiden döpte sig till Folkpartiet.