Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Sluta med skrämseltaktiken om dödshjälp

Dödshjälp har blivit en omdebatterad fråga i höst. Tyvärr är debatten full av missförstånd.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Läkare räddar liv. Så varför införa dödshjälp? Givetvis vore det bästa om sjukvården alltid förmådde lindra plågorna i livets slutskede. Så är emellertid inte fallet.

“Med varje rörelse skrek han av smärta, med smärtan eskalerade ångesten. Alla verktyg användes – men vi kunde inte hjälpa honom”, så beskriver Anna Rundcrantz sin pappa Hans sista tid i livet (GP 21/10).

Hans Rundcrantz var själv läkare, och hade tillgång till den bästa palliativa vård som tänkas kan för att lindra symtomen av sin spridda prostatacancer. Han var först dödshjälpsmotståndare, men ändrade sig.

Den finska palliativläkaren Juha Hänninen vill se dödshjälp som en integrerad del av palliativ vård. Symtomgenombrott för smärta, andnöd och ångest har inte kunnat lindras för 10 till 15 procent av patienterna den sista veckan i livet, enligt data från svenska palliativregistret.

Palliativ vård och dödshjälp står inte i motsats till varandra, vilket ofta hävdas av svenska dödshjälpsmotståndare. I de länder där dödshjälp införts har inte den palliativa vården fått stryka på foten, snarare tvärtom. Det konstaterar Statens medicinsk-etiska (SMER) råd i “Dödshjälp - en kunskapssammanställning” som kom ut 2017, i syfte att bidra till en mer faktabaserad debatt. Tyvärr har SMER misslyckats. Dödshjälpsmotståndare fortsätter att upprepa rena falsarier.

Dödshjälpsförespråkare ställs till svars för tillkortakommanden i Beneluxländerna. De allra flesta lyfter dock fram den amerikanska delstaten Oregon som förebild. Där kan beslutskapabla människor i livets slutskede ansöka om assisterat döende, alltså att ta dödande läkemedel som en läkare skriver ut. Två läkare måste bekräfta bedömningen med minst 15 dagars mellanrum. Dödshjälp enligt Oregonmodellen är därmed inget som riskerar att ske på impuls, vilket palliativläkaren Gunnar Eckerdahl varnar för (GP 17/10).

Inte en enda person har heller fått dödshjälp för depression, något barnpsykiatrikern Sven Román felaktigt påstår kan ske (DN 8/4). För att få dödshjälp ska du ha maximalt sex månader kvar att leva. Många ifrågasätter om bedömningarna håller. Siffrorna visar emellertid att prognosen är korrekt i 90-97 procent av fallen. När gränsen överskrids är det med några veckor, eller par månader.

Att dödshjälp skulle bli en ättestupa för utsatta grupper oroar bland andra Aftonbladet-krönikören Eva Franchell (22/11). Den typiska dödshjälpspatienten i Oregon är emellertid en vit, välutbildad, rik man, med tillgång till hospice. Varken minoriteter, ekonomiskt resurssvaga eller handikappade är överrepresenterade, ens i USA. Det finns heller inga belägg för att dödshjälp skadar förtroendet för sjukvården, något bland andra Läkarförbundet envist upprepar.

Vad som är medicinskt försvarbart är en värderingsfråga. Dödshjälp är inget enkelt spörsmål. Farhågorna är relevanta, men debatten tjänar knappast på skrämseltaktik utan stöd i verkligheten.