Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sluta att kalla allt för brunt

Nackdelen med att överanvända ett ord är att det tappar sin betydelse.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I den svenska politiska debatten får vi allt oftare höra att något är eller riskerar att bli brunt. Historiskt har brunt i betydelsen politisk färg som bekant fått representera den tyska nationalsocialismen, och inget annat. Det är viktigt att komma ihåg den grundbetydelsen. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Nazisternas egentliga partifärger var ju rött, svart och vitt. Att brunt ändå kom att bli färgen de förknippas med lär komma från färgen på deras kamporganisationers skjortor. Nazisterna sägs ha köpt upp ett överskott av uniformer som egentligen var avsedda för de afrikanska kolonier som Tyskland förlorat i första världskriget. Kopplingen brun och nazism vann snabbt mark. 

I Sverige spreds till exempel redan året efter nazisternas maktövertagande Bruna boken. En dokumentation över de övergrepp och brott som nazistregimens gatuslagskämpar utsatte tyska socialdemokrater för. 

Självklart har brunt som politisk beteckning haft en enormt stark laddning under efterkrigstiden. Det har inte varit ett begrepp som man använt lättvindigt. Att Sverigedemokraterna inledningsvis beskylldes för att vara bruna kan man kanske förstå. Det är ett parti med rötter i främlingsfientlighet och rasism. Ett parti där det har funnits personkopplingar tillbaka till 30-talens nazism. Men frågan är om begreppet brunt är särskilt användbart för att beskriva SD av idag. Risken är att man både urvattnar ett begrepp och missförstår sin samtid.

Dessutom är det inte bara SD som beskylls för att vara bruna. Det verkar ha gått närmast inflation i begreppet. Redan inför senaste valet förekom brunblå som begrepp i retoriken från LO-företrädare. Då var den riktad mot Fredrik Reinfeldt (M) som man inte tyckte tog tillräckligt avstånd från SD. 

När Liberalerna efter senaste valet reformerade sin integrationspolitik stämplades den snabbt som mörkbrun av Veronica Palm (S). När Anna Kinberg Batra i januari gjorde sitt utspel om att lägga en gemensam alliansbudget beskrevs det på Aftonbladets ledarsida som ett sätt att skapa ett blåbrunt regeringsalternativ.

Det verkar som att den som saknar goda argument allt oftare slänger in det bruna kortet. Kanske hoppas man få maximal uppmärksamhet samtidigt som man sårar sin meningsmotståndare. Nackdelen är förstås att begreppet frikopplats från sin historiska bakgrund. Brun blir till ett tomt okvädingsord bland andra.