Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Slösa inte bort 25 år till

Problemen med segregation och organiserad kriminalitet i förorten har funnits i mer än en kvartssekel. För 25 år sedan var politikerna svarslösa om hur situationen skulle lösas. Har det blivit bättre idag?

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

I en skogsdunge har en skinnsoffa utplacerats. Där, inför allmän beskådan, har de kriminella gängen utövat sin narkotikahandel. Polisen har bevittnat hur försäljningen äger rum. Ändå har de inte kunnat stoppa den. De skulle behöva disponera hela sin bemanning i Bergsjön och Kortedala, dygnet runt, för att ha en chans.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vem som sitter på makten, polisen eller de kriminella, råder det ingen tvekan om. Och det är just det som är problemet.

Hur kan detta vara möjligt, undrar jag som tittare av Janne Josefssons skrämmande reportage ”Tunneln” (SVT 8/5)? Hur kan det finnas områden i Sverige, som Bergsjön, där polis och ordningsvakter hotas och misshandlas, där de kriminella med hjälp av drönare bevakar (!) var polisen befinner sig, där narkotikahandeln inte kan stoppas trots att alla vet om dess existens? Hur kan det ha att gått såhär långt? Svaret angränsar till plattityd, i all sin enkelhet: Det har kunnat gå såhär långt för att det har tillåtits gå såhär långt.

Josefsson besökte Bergsjön för 25 år sedan. Redan då var segregationen och hopplösheten i området uppenbar - men också det relativa välmåendet i den andra delen av området. Mellan dessa parallella verkligheter gick en gångtunnel som boende på bägge sidor upplevde som en mur.

I dag räknas Bergsjön till ett av Sveriges 23 särskilt utsatta områden. Numera har de helsvenska familjerna i stor utsträckning lämnat den mer välmående delen av området och till viss del ersatts av välintegrerade familjer med utländsk bakgrund.

På andra sidan, bland de slitna hyreshusen, har situationen förvärrats markant. Under åren som har gått sedan det första reportaget gjordes har arbetslösheten ökat med 40 procent från de redan mycket höga nivåerna som rådde år 1994. Till detta tillkommer katastrofala skolresultat, trångboddhet, utbredd narkotikahandel, god tillgång till vapen och våldsamma gäng.

Varför har vi låtit detta ske, i ett land som alltid stoltserat med sina egalitära ideal? När Josefsson för 25 år sedan frågade Göteborgs dåvarande starke man, Göran Johansson (S), liksom oppositionsrådet Johnny Magnusson (M) vad de tänkte göra åt problematiken i Bergsjön stod de svarslösa.

Johanssons icke-svar är ett intressant svar: ”Jag kan inte svara på de frågorna. Jag tycker att det är en utveckling som är svår, vad gör man åt den och vilka konkreta förslag kan man lägga? Hade vi kunnat det hade vi gjort det.”

Frågan är om Johansson, och många andra med honom av skilda politiska kulörer, hade varit lika svarslösa om problematiken inte hade haft etniska förtecken? I ärlighetens namn var förmågan att identifiera och kraftfullt åtgärda samhällsproblem en bärande del av Socialdemokraterna framgångsrecept. Men i mötet med ”invandraren” tycks det ha tagit stopp.

Sannolikt beror det på rädslan för hur de då, som nu, nödvändiga åtgärderna hade uppfattats. Men sådant som fler poliser, rivning av de mest utsatta områdena, nolltolerans mot hederskultur, höga krav i skolan var, och är fortsatt, inte uttryck för främlingsfientlighet. Det som däremot skulle kunna vara ett uttryck för just främlingsfientlighet är, paradoxalt nog, oviljan att faktiskt agera för att Sverige inom 25 år inte ska ha ett enda utsatt område kvar.