Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Meli Petersson Ellafi
Bild: Meli Petersson Ellafi

Peter Hjörne: "Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu"

De flesta viktiga och svåra frågor vinner på kritik, ifrågasättande, diskussion, givande och tagande - inte på demonisering och personliga påhopp.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det finns ingenting som är så allvarligt att man inte kan skämta om det - eller? Det är klart att allt inte är skämtbart, men kanske nästan allt. Humor kan vara ett gott skydd mot det som är svårt. Nu svämmar nätet över av skämt om coronatiderna. Uppfinningsrikedomen och kreativiteten är imponerande.

Min ständiga följeslagare Grönköpings Veckoblad bevakar pandemin, givetvis med särskilt fokus på Grönköping med omnejd men med udden riktad mot nationen. Således konstaterar tidningen i en ledare att sjukvårdspolitikerna över partigränserna länge varit eniga om att "dylika infektionssjukdomar (coronavirus) i vårt moderna land tillhörde en gången tid".

Det har inneburit att man blivit världsledande på att reducera antalet sjuksängar. Dessa är ju dyra i inköp, kräver sängkläder och ombäddningar. "Doktorer vilja också gärna lägga patienter i sängar, i den mån dessa stå tomma, varvid kostnaderna raka än mer i höjden... erfarna näringslivskonsulter har påpekat" att det faktum att både fabriker och kontor kan drivas utan sängar bekräftar att patienter i större utsträckning bör "hålla sig hemma i sina egna bäddar med sina krämpor."

Tidningen kan också berätta att Grönköping stängt gränsen mot Hjo och Skövde för att stoppa smittspridningen. Grönköping har också skapat ett nytt koncept för smittfria möten. Dessa kan genomföras med "bipolär taltratt", det vill säga man kan vända på taltratten inte bara för att tala utan också för att höra. Detta nya konferensverktyg kallas Open Tratt och väntas bli Grönköpings nästa "exportsuccé".

Något som kan te sig som ett skämt, men inte är det, är de panegyriska lovsångerna till förste statsepidemiologen Anders Tegnell. Huruvida han och hans myndighet förtjänar beröm för den valda strategin eller inte vet vi först när världen återgått till "det nya normala" och man kan utvärdera olika länders vägval.

Alldeles oavsett det så förtjänar Anders Tegnell beröm för konsekvens, lugn, integritet och uthållighet. Men hjältestatus? Sinnebilden för den svenska folksjälen? Stil- och modeikon?

"Anders Tegnell i skrynkliga chinos, uppknäppt buttondown-skjorta är den svenska nationalsjälen förkroppsligad: effektiv, trubbig, oglamorös, korthugget humoristisk men aldrig utan ett stråk av nordiskt vemod, frostigt blängande på den tyske journalist som envisas med att dyka upp på varje presskonferens", skrev Jens Liljestrand i Expressen.

Man såg i andanom en svensk Sven Dufva ("Där stod han axelbred och styv, helt lugn på gammalt vis" ) som tappert försvarade bron mot den pandemiska övermakten - och till slut räddar oss!

Liljestrand är inte ensam:

"Problemet är att vi nu lärt oss Tegnells ton, lynne, ordval, bisatser och vi kan därför läsa både vad han säger och inte säger. Man har lärt sig att läsa mellan Tegnells rader. Lärt sig utvinna allt med honom. De små värdeorden som han ibland harklar fram, man har förstått hur man skall kalibrera dem. När Tegnell säger att något är oroväckande så fattar man numera ungefär vad det faktiskt betyder. När han säger att något ser positivt ut så känner man omedelbart vad det innebär. Och man har lärt sig hans blickar, hans kroppshållning, hans tystnader. Det är som att han pratar med oss i mellanrummen", skrev Alex Schulman beundrande

Således har vi de goda, ja rent av övergoda, och naturligtvis också de onda. Eller korkade. Till exempel de 22 forskare och läkare som dristade sig att kritisera Folkhälsomyndigheten för att den gjort för lite för att stoppa smittspridningen och skydda de äldre. De krävde att politikerna skulle vidta snabba åtgärder.

Man kan med rätta tycka illa om debattartikelns påhopp på Folkhälsomyndighetens personal ("Tjänstemän som hittills inte visat prov på någon talang att vare sig förutspå eller begränsa den utveckling vi nu lever med.") Man kan, utifrån sakkunskap, kritisera valet av jämförelseländer (Sverige mot Italien) eller statistiken. Men gör det de 22 till jubelåsnor?

Två av undertecknarna infektionsprofessorn Björn Olsen, som forskat om pandemier i 30 år, och matematikdocenten Marcus Carlsson, medgav i Aftonbladet att formuleringen om tjänstemännen var "olämplig" och att valet av Italien som jämförelseland var "olyckligt". Men de backade inte från huvudbudskapet.

Björn Olsen lade i intervjun till att debattklimatet nu gått över styr. Han var förfärad över de påhopp han utsatts för efter artikeln och tänker därför inte delta i debatten längre.

En av dem som gick hårt åt de 22:s debattartikel var Alex Schulman. Han kallade uppropet för "intellektuell härdsmälta" och "akademiskt haveri".

Schulman skrev också: "I klartext menade de alltså: visst, vi hade fel, men det har ingen betydelse. Eller för att använda sig av en välkänd fras från foliehatt-världen: Det spelar ingen roll att det inte är sant, det är ändå för jävligt."

Men Schulmans egen idol Anders Tegnell sa i grunden samma sak om de felaktiga beräkningar som Folkhälsomyndigheten presenterade i tisdags. Tegnell medgav felet, rättade i torsdags men hävdade "att de grundläggande bedömningarna ligger kvar".

Alex Schulman var förvisso inte ensam i sitt fördömande. Flera kulturjournalister, och andra, förkastade de 22:s debattartikel i ett tonläge som vore undertecknarna mindre vetande dilettanter. Kritikernas sakkunskap torde emellertid vara avsevärt sämre än de 22:s.

De flesta viktiga och svåra frågor vinner på kritik, ifrågasättande, diskussion, givande och tagande. Och på måtta, balans, anständighet och sakkunskap. De vinner inte på demonisering, förakt, personliga påhopp och svepande avfärdanden!