Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Skulderna ingen vill kännas vid

Sveriges befolkning blir äldre och färre förväntas bära välfärdens finansiering på sina axlar. Det är ett dilemma som måste hanteras nu och inte om ett decennium.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Fördelen med att leva i ett rikt välfärdssamhälle är att vi, i genomsnitt och i jämförelse med människor i många andra länder, är friska och lyckliga. Nackdelen är att när man väl vant sig vid välstånd och stabilitet är det svårt att föreställa sig alternativet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Människan fungerar likadant med sjukdomar. När sjukdomen är närvarande finns inget annat mål i livet än att bli frisk. Men väl frisk är det nog få som går runt och funderar på vad som orsakade sjukdomen och om den kan återkomma.

Det är svårt att förbereda sig för något jobbigt som komma skall. I synnerhet om det är så långt fram i tiden att det för dagen upplevs som fullständigt abstrakt. Precis så är det med de svenska landstingens och kommunernas pensionsskulder.

Många svenskar är anställda i offentlig sektor och det innebär också att det är skattepengar som i huvudsak bekostar deras pensioner. Dessa pensionsskulder kommer enligt försäkringsbolaget Skandia, som gör återkommande sammanställningar av skulderna, att öka. Det är ingen blygsam ökning.

Mellan åren 2017 och 2022 kommer skulden växa från omkring 100 miljarder till 160 miljarder. Lägg därtill 216 miljarder som Sveriges kommuner är skyldiga sina anställda som pensionerar sig.

Skandia beskriver situationen på följande vis: Om tio till femton år kommer 40-talisterna vara äldre pensionärer och i behov av mer omvårdnad. 60-talisterna kommer börja pensionera sig och samtidigt kommer de stora 10-talsbarnkullarna, de största sedan den stora 90-talistkullen, att bilda egna familjer, vilket stärker behovet av barnomsorg- och skola.

Men svenskar har väl alltid fötts, varit barn, blivit äldre, jobbat för att till slut behöva omvårdnad? Visserligen. Men skillnaden idag mot förr är den ojämna befolkningsutvecklingen.

Sverige har höga födslotal jämfört med många andra europeiska länder, det har vi en generös föräldraförsäkring och utbyggd barnomsorg att tacka för. Men genomsnittssvensken blir också äldre. God vård och folkhälsa gör att vi lever längre än vad vi gjorde förut. De äldre är samtidigt de som är i störst behov av vård.

Färre ska försörja allt fler. Samtidigt måste pensionsskulderna i kommunerna och landstingen betalas av eftersom fler kommer att pensionera sig.

Det är inte lika illa i hela Sverige. I Västra Götaland är den så kallade försörjningskvoten bättre än på många andra håll. Rikssnittet är 0,75 medan Västra Götaland har 0,73. Detta innebär att varje person i arbetsför ålder i Västra Götaland med sina skatter försörjer 0,73 barn och äldre. Den siffran väntas dock växa i hela landet med mellan 25 till 30 procent fram till 2060.

Landstingen och kommunerna skulle kunna höja skatten för att amortera av skulderna. Eller sälja av tillgångar samt skära i kommunbudgeten. Men få politiker önskar dra ned i årets budget för att förekomma ett problem som kommer långt efter att de avgått som politiker.

Och om skatten ska höjas kraftigt innebär det att ansvaret på de som förvärvsarbetar blir väldigt stort. Det kräver dessutom att de börjar jobba tidigare och pensionerar sig senare. Dessutom kommer de ha mindre disponibel inkomst att lägga undan, vilket ytterligare förlägger mer ansvar på det offentliga.

Samtidigt är de kommuner som drabbas hårdast av pensionsskulderna också de som hastigast tappar sin befolkning, företrädesvis i arbetsför ålder. Skulle de höja skatten för att klara såväl välfärdens åtaganden som skuldamorteringarna är risken att än fler skulle flytta. Det är en ond cirkel.

Skulderna måste betalas av. Men det finns ingen enkel lösning. Säkert är däremot att om svensk välfärd ska leverera samma, eller bättre kvalitet, även om tio eller tjugo år måste intäktsökningar ske redan idag. Det kräver politiker som prioriterar stenhårt och inser att en besparing idag garanterar välstånd om ett decennium. Det är inte direkt någon valvinnare, men någon måste börja.