Ett skolgårdsbråk med handgemäng fick mig undra. Hur skyddar skolan mina barn om någon attackerar med sparkar och slag? Och omvänt: stoppas mina ungar, om någon av dem beter sig ociviliserat?
Frågorna ledde mig in i den vindlande värld av styrdokument som under decennier kopplat ett allt fastare grepp om skolan. I ett fall av det här slaget är det lokala trivselregler och planen mot kränkningar som varje förälder bör läsa. Men inte bara. Dessa vilar i sin tur på barnkonventionen, diskrimineringslagen, skollagen, arbetsmiljölagen och läroplanerna. Många lagar blir det. Frågan är om de hjälpt fram en bättre och tryggare skola.
Juridifieringen, liksom de utrednings- och dokumentationskrav som kommit att starkt påverka skolans verksamhet, skärskådas av Mats Alvesson och Maria Strannegård i ”Check, check, check” (Studentlitteratur 2021). Tyngdpunkten i boken ligger på Skolinspektionens arbete och granskandets vedermödor.
Boken bjuder på dråpliga exempel på hur korrekt dokumentation blir viktigare än en skolvardag som fungerar och levererar goda studieresultat. Kosmetikan blir det viktiga, inte de brister och defekter som den söker dölja.
Alvesson och Strannegård pekar på hur en överdriven tilltro till dokumentation driver rektorer och lärare att lydigt rapportera det som är ”formellt rätt”, men förtiga allt som inte fungerar. Skolinspektionen tycks, utifrån studiens resultat, inte heller nämnvärt intresserad av det sistnämnda.
Tillbaka till min egen irrfärd bland planerna. Texten jag fann styr hantering vid kränkningar. I den fastslås ”att det finns en logik bakom alla handlingar” och att personal ska fokusera på mål, inte person och problem. Det är vidare viktigt att i alla lägen vara positiv, samt inta en nyfiken och uppskattande hållning.
Låt mig påminna att denna lokala skrift bestämmer förhållningssätt då något gått riktigt galet. Då någon överträtt en gräns. Om min unge är i närstrid med en annan, har jag mycket svårt att finna något positivt i det. Jag vill att slagsmålet stoppas. Omedelbart.
Dessvärre blir det inte bättre ju längre texten lider. Dokumentet konstaterar, lite i förbigående, att ”alla har sin unika upplevelse av hur verkligheten ser ut. Det finns således inte en sanning, utan flera”. Scenarier där kunskapsinnehåll och fakta ”kränker” elever med en konkurrerande, ibland skarpt förvanskad, världsbild är idag ingen ovanlighet. Inför möten med sådana elever har denna skola bundit ett kunskapsfientligt ris åt varje lärarrygg.
Över tid har läraren via allehanda styrdokument berövats möjligheter att agera som auktoritet. Nära nog all makt har flyttats från läraren, och istället hamnat hos eleverna. När någon lever rövare gäller det se spektaklet från den ljusa sidan. Göra något åt det får man ej.
I dagarna presenterade Lärarförbundet en undersökning som berättar om lärare som får utstå fysiska hot och rena handgripligheter från elever. Siffrorna är förskräckande. Det är hög tid att skaka om maktpyramiden igen.
