Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Alice Teodorescu: Skolan bör inte bejaka dålig kultur hos elever

Lågt ställda förväntningar, baserade på härkomst eller religion, liksom föreställningar om att människors uppfattningar är omöjliga att påverka, hör inte hemma i den svenska skolan.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

För många år sedan vikarierade jag som lärare. Jag minns hur ett fåtal stökiga barn fullkomligt dominerade klassrummet, lektion efter lektion. Men framför allt minns jag den uppgivna passiviteten hos de mycket erfarna lärarna och den övriga personalen.

Vid ett tillfälle tillrättavisade jag en aggressiv 8-åring som responderade med att knuffa mig åt sidan och demonstrativt förklara att jag som kvinna inte hade rätt att säga åt honom. Chockad lämnade jag situationen och vände jag mig för råd hos en av de ordinarie lärarna.

Vederbörande tog mig åt sidan och förklarade att eleven kom från en annan kultur och att man hemma hos honom sannolikt hyste sådana uppfattningar om kvinnor, vilket vi hade att acceptera. Om vi hade ”accepterat” samma uppfattningar om pojken haft ett svenskklingande namn kom jag dessvärre inte för mig att fråga.

Min lärarkarriär blev kort, men minnet av händelsen har jag återkommit till. Ordväxlingen fångade i all sin enkelhet en central anledning till många av de problem som vuxit sig stora i skolan, liksom i övriga samhället: asymmetriska förväntningar baserade på härkomst eller religion, liksom föreställningen om att människors uppfattningar är statiska. Kanske har dessa idéer uppstått av rädsla, kanske av missriktad respekt? Men när de slår rot också inom skolan, vars uppgift är att bilda och utbilda och därigenom få människor att växa, har tilltron till upplysningsidealet fått sig en törn.

Jag kommer att tänka på den här incidenten med anledning av diskussionen om det brutala mordet på läraren i Frankrike. Läraren, som halshöggs för att han visade en karikatyr av Muhammed som en del av undervisningen. Hur många lärare i Sverige drar sig för att ta upp kontroversiella frågor i sin undervisning, att tillrättavisa stökiga barn eller att i det dagliga ställa samma krav och hysa samma förväntningar på alla elever oavsett bakgrund - av rädsla eller av missriktad respekt?

Enligt företrädare för de svenska lärarfacken ger inte regeringen och samhället det stöd som krävs för att lärare i Sverige ska känna sig trygga att undervisa om demokrati och yttrandefrihet. ”Som lärare är man skyldig att stå upp för demokrati och alla människors lika värde. Utsätter jag mig för en risk när jag gör det, då är det fullständigt oacceptabelt att vi inte har ett större skydd idag”, framhåller Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas Riksförbund (SVT 22/10). Därför efterfrågas exempelvis ett rättsskydd för skolpersonal, liknande det skydd som numera finns för så kallad blåljuspersonal.

Lärarfackens förfrågan är högst rimlig givet situationen, det orimliga består i att det kommit att anses förenat med risk att undervisa om fullkomligt basala företeelser i en demokrati. Eller att sådant som sexualundervisning, religion, rasism eller Förintelsen av vissa elever uppfattas som kontroversiella ämnen i skolan (SVT 20/10).

På många vis är skolan en avspegling av det omkringliggande samhället. Det som upplevs som problematiskt där är med största sannolikhet också det utanför. Det goda samhället börjar och slutar i skolan. Ingen lärare i svensk skola ska av rädsla avstå från att fullgöra sitt uppdrag - det måste lagstiftaren utan dröjsmål garantera.