Trots att Sverige är ett av världens mest sekulära länder har frågan om hur staten och dess institutionerska förhålla sig till religiösa uttryck varit omtvistad. Den senaste tiden har ett antal sådana debatter pågått: Den om könsseparerade tider i kommunala badhus, frågan om huruvida den som inte vill skaka hand med personer av motsatt kön har rätt att trots detta få arbeta inom vissa yrken och den om samvetsfrihet inom vården.
Det rimliga förhållningssättet bör vara att inte ge val som motiveras utifrån religiös övertygelse någon särställning. Så är dock inte alltid fallet. Till exempel har Diskrimineringsombudsmannen (DO) bedömt att könsseparerade badtider endast i undantagsfall är förenliga med diskrimineringslagen, men att religion kan utgöra en grund för undantag.
DO har även bedömt att ett HVB-hem gjort sig skyldigt till diskriminering när de, på vad som kan tyckas vara goda grunder, avbröt rekryteringen av en person som med hänvisning till religion inte ville ta personer av motsatt kön i hand.
I ett land där alla ska vara lika inför lagen blir det märkligt att låta religion utgöra ett undantag. Men det finns också en annan poäng med att hålla staten isär från religion; att skydda religionen från politiken. Självklart ska religiösa trossamfund som verkar i Sverige lyda under svenska lagar, men i övrigt bör inte politiker styra hur verksamheten bedrivs. Även där råder dock gråzoner till följd av otydlig gränsdragning.
Särskilt Svenska kyrkan är, trots att den vid millennieskiftet skildes från staten och därmed förlorade sin roll som statskyrka,av intresse för politikerna. En del av detta intresse kan härledas till kyrkovaletdär flera av riksdagspartierna har kandidater.
I en intervju ikyrkans tidning sade statsminister Stefan Löfven (S) att ingen präst i Svenska kyrkan ska kunna vägra att viga samkönade (22/6). Det är ett anmärkningsvärt uttalande. Inte på grund av åsikten i sakfrågan, utan på grund av att det inte är statsministerns sak att uttala sig om. Man kan invändaattLöfven är medlem i Svenska kyrkan och därmed bör få yttra sig om dess verksamhet, men medlem eller ej går det inte att komma ifrån att han är statsminister och att det i den rollen är djupt olämpligt att uttala sig på det sättet.
Vidare visar Löfven ingen förståelse för hur staten och kyrkan skiljer sig åt. Han jämför präster som vägrar att viga samkönadeparmed barnmorskor som vägrar att utföra aborter. Men jämförelsen haltar: I fallet med barnmorskorna är det landstinget, och i förlängningen den svenska staten, som är arbetsgivare. I prästernas fall är det kyrkan. Det är en väsentlig skillnad då staten bör förhålla sig neutral till religion, medan trossamfund av naturliga skäl inte bör behöva göra det.
Att den svenska staten skulle vara sekulär är en sanning med modifikation, vilket ovanstående exempel visar. Gränsdragningen mellan stat och religion bör bli tydligare – åt båda hållen. Ett sätt att göra detta är att låta trossamfund stå för den ceremoniella delen av en vigsel och staten för den juridiska. Ett annat att ändra de diskrimineringslagar som ger religiöst motiverade val en särställning framför andra.
