Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: Henrik Montgomery/TT

Karin Pihl: Skattechock hotar kommunerna

Den ekonomiska nedgången i coronapandemins spår riskerar att förvärra läget för redan krisande kommuner. Politiker på alla nivåer måste vända på varje sten för att undvika kraftiga skattehöjningar för vanligt folk.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Frågan låg där och puttrade redan innan coronakrisen: kommunernas ekonomi. I stora delar av landet har länge kommun- och regionpolitiker kämpat med att få ihop sina budgetar. Trots att vi fram tills i år befunnit oss i en ”brinnande högkonjunktur” har många kommuner tampats med röda siffror.

Kommunskatter har höjts. I många delar av Västsverige ligger skatten på en bra bit över 30 kronor per hundralapp. I Munkedal betalar invånarna mer än 35 procent i skatt. I Dals-Ed 34,7 procent.

I veckans partiledardebatt i riksdagen meddelade Stefan Löfven att det garanterat kommer att ske skattehöjningar som ett resultat av coronakrisen. Sveriges kommuner och regioner spår i sin uppdaterade prognos en betydligt svagare tillväxt av skatteunderlaget. Hittills har kommunerna tappat 15 miljarder kronor i skatteintäkter under coronakrisen.

Exakt hur hårt coronakrisen kommer att slå mot Sverige är givetvis svårt att sia om. Svenskt näringsliv beräknar att BNP faller med 6,1 procent 2020. Många experter menar att Sverige kommer att klara sig bättre ekonomiskt än andra länder som följd av den mjukare virusbekämpningsstrategin. Andra invänder att vår tillväxt till stor del bygger på export och är därmed beroende av läget i just andra länder.

Oavsett hur djup den ekonomiska krisen blir innebär coronan en sur present till många kommuner och regioner. I fjol konstaterade SKR att var fjärde kommun gått back året innan. Tre av fyra kommuner uppgav att de hade underskott inom individ- och familjeomsorgen. Detta var alltså långt innan någon hade hört talas om covid-19.

En sak kan man nog konstatera. Kampen mellan kommunerna och staten lär hårdna. Redan före coronakrisen fanns i många kommuner ett missnöje med hur lokala politiker och tjänstemän behövt hantera de ekonomiska konsekvenserna av den stora invandringen. Efter två år upphör den statliga etableringsersättningen och kommunernas ekonomiska ansvar tar vid, vilket i praktiken innebär högre kostnader för socialbidrag.

När andelen arbetande respektive icke-arbetande i en kommun förändras – vilket i regel är en konsekvens av inflyttning av nyanlända i kombination med en åldrande befolkning i stort behov av vård och omsorg – måste skatterna höjas om välfärden ska hålla samma kvalitet.

Kommunerna och regionerna har sedan länge skrikit efter mer pengar till välfärden. Det har de också fått. Politiker på den nationella nivån brukar dock inte vara sena med att påpeka att vård och omsorg ligger på kommuner och regioners bord. Socialminister Lena Hallengren har gång på gång upprepat att bristerna i äldreomsorgen som uppdagats under coronakrisen främst är kommunernas ansvar.

Men att hålla på och dividera vems fel allting är framstår inte som konstruktivt. Den så kallade välfärdsutmaningen kräver att politiker på alla beslutsfattande nivåer tar ansvar och vänder på varje sten för att säkra välfärdens kvalitet.

Både kommunerna och staten måste göra sitt. Kommuner som Göteborg måste se den kommunala ekonomin ur ett helhetsperspektiv och bör låta kostsamma projekt anstå, som exempelvis de nuvarande planerna på ett nytt badhus. Vård och omsorg måste få högre prioritet – besparingar i äldrevården som skapar dålig arbetsmiljö straffar sig i längden. Regionerna måste sortera ut toppstyrningen i vården och göra sig av med planerare, administratörer och annan verksamhet som enbart skapar ineffektivitet. Staten måste å sin sida sluta med att bedriva politik som belastar kommunerna och se till att migrationen hålls stram.

Tidigare i våras tillsatte regeringen en ”välfärdskommission” med syfte att komma med just förslag för att stärka välfärden. Det borde gjorts för länge sedan, långt innan skattesatserna började ticka uppåt 35 procent för vanligt folk.