Solen skiner på den vackert målade vagnen som står på stadsmuseets innergård. Jag gläntar på förduken. Det är ombonat med samtidigt ödsligt därinne. Tomt som i en tvångsaborterad kvinnas sköte, tänker jag och ryser till.
"Hon var ju i sjunde månaden när de förlöste henne, så sa de att det var ett gossebarn. Och hon vet ju inte om de tog död på honom eller om han lever någonstans"
Soraya Post är rom av resandefolket. Hennes berättelse om sin mors tvångsabort och tvångssterilisering träffar som slag i magen. Visst har jag läst och hört. Men att ställas inför ett konkret levnadsöde gör ondare.
– Makarna Mydal tillhörde dem som förespråkade tvångssterilisering, berättar Ingrid Schiöler som ledde gårdagens guidning genom museiutställningen.
Tvångsabort i sjunde månaden. Det är ju sånt som händer i diktaturer utan respekt för mänskliga rättigheter – som Kina. Och inte ens är där anses förfarande alltid acceptabelt. Starka internationella reaktioner fick, enligt tidningsuppgifter från förra året, kinesiska myndigheter att betala ut ett skadestånd på 77 000 kronor till en kvinna som tvingats till abort i just sjunde månaden
Ett skadestånd för den inhumana behandlingen fick även Soraya Posts mamma till slut, eftersom dottern kämpat för sådan kompensation. En kamp som varken varit lätt eller självklar.
– Många offer tycker det är skamligt att prata om övergreppen, säger Ingrid Schiöler.
På Romadagen den 8 april 2010 blev Ingrid utnämnd till hedersrom för sitt mångåriga arbete för romer och romska frågor. Vid sin sida denna lördag har hon Sonja Taikon, en av de romers vars familjeöde Ingrid, genom sitt arbete, kunnat följa på nära håll.
På duken till ett fyrkantigt grönt tält som står uppställt i ett utställningsrum projiceras gamla svartvita bilder på göteborgska romer. Tältet i sig är hyftsat väl tilltaget.
– Men vi bodde inte i tält, vi bodde i husvagn berättar Sonja Taikon.
Ett slag stod familjens vagnar uppställda vid Kruthusgatan. Gamla bilder visar hur det såg ut. Och i Erika Persson avhandling från Göteborgs universitet, "Romers kulturarv i Göteborg", finns en berättelse ur ett SVT-reportage från 1944.
"Det Taikonska lägret tål minsann även en ganska närgången sanitär granskning. Man bor i nybyggda husvagnar, med mycken både trivsel och komfort... Tänka sig ett zigenarläger med snygghet och trivsel, istället för den lika sotiga som tvivelaktiga romantiken".
– Min bror såg till att jag och min syster fick utbildning. Vi gick i Odinsskolan, berättar Sonja Taikon.
– Den ligger alldeles i närheten av mitt jobb, säger jag.
– Åh, finns den kvar, säger Sonja och skiner upp i ett brett leende. Jag tolkar det som hon har varma minnen från skoltiden.
Många romska barn förvägrades dock rätten till utbildning. Och de som fick plats möttes inte sällan av kränkningar från såväl lärare som kamrater. Fördomarna mot och den negativa särbehandlingen av romer har varit och är många. Den finska gruppens klädedräkt har i sig, bland de fördomsfulla, blivit lite av en symbol för tjuveri.
– Pröva kjolen, uppmuntrar Ingrid och pekar på utställningens exemplar. Och eftersom ingen annan går fram tar jag chansen.
Det nattsvarta sammetstyget och paljettbroderierna är vackert. Men att dra på sig kjolen känns som att lägga ett viktband runt höfterna. Jag undrar om de lagt in någon sorts stoppning. Men Ingrid försäkrar att det bara är alla rynkningar som gör "vadderingen".
– Du känner ju. Går man omkring är det inte vidare enkelt att stoppa på sig tjuvgods under, säger hon.
Ändå är det rykten om tjuvaktighet som bidrar till att romer fortfarande har svårt att komma in på arbetsmarknaden – eller bostadsmarknaden för den delen. Även Sonja Taikon, kan vittna om svårigheterna. Efter att det hus hon tidigare hyrde revs för att lämna plats åt bostadsrättshus, har hon haft svårt att hitta ett passande boende, berättar hon. Vi pratar en stund om problemet och bostdsbristen som drabbar vissa värre än andra,
– Lycka till med lägenhetssökandet, säger jag lite tafatt när vi skiljs och inser med ens hur tokigt det låter att säga något sådant till en kvinna på nära 80 år.
Men förhoppningsvis kan utställningar som Stadsmuseets, liksom den Vitbok som regeringen är på väg att ta fram, underlätta om inte för Sonja så för nästa generation. Att vi informerar, pratar om att staten officiellt erkänner de oförrätter som begåtts är viktiga steg på vägen i kampen mot utanförskap.
Maria Haldesten
