Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Henrik Jönsson Bild: Olof Ohlsson
Henrik Jönsson Bild: Olof Ohlsson

Henrik Jönsson: Ska vindkraften visa sig vara vår tids etanolbubbla?

Industrisatsningar som i längden inte klarar sig utan statliga subventioner blir i slutänden enbart en dyr nota för skattebetalarna. Även grön energi måste kunna stå på egna ben om omställningen ska lyckas.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

“Det stora språnget” var det Kinesiska kommunistpartiets namn på ett storskaligt industriprojekt med målet att på fem år transformera landet från en agrarekonomi till en modern industrination. Oaktat de storslagna ambitionerna vet vi med facit i hand att projektet slutade i katastrof. Över 30 miljoner människor befaras ha svultit ihjäl när partiets obevekliga krav på att bygga smältugnar för ståltillverkning slog sönder den existerande jordbruksekonomin.

I modern tid har de industripolitiska ambitionerna korsbefruktats med klimatrörelsens krav på grön omställning. Oaktat att hållbarhetsarbete, modernisering och effektivisering i sig är önskvärt så har just kombinationen “grön ideologi” och “politiska ambitioner” fungerat som en form av egenmäktighetens anabola steroider för storvulna industripolitiska satsningar – medan de som ifrågasatt satsningarnas kalkyler har tenderat att brännmärkas som moraliskt suspekta motståndare till den nödvändiga gröna omställningen.

Ett exempel på detta är hur en kombination av politiska och klimatmässiga ambitioner under 2000-talet samverkade till att blåsa upp en enorm grön bubbla kring statligt subventionerad etanolproduktion. Satsningen, som i valrörelsen 2006 av Göran Persson beskrevs ligga i “världsfronten”, ledde till en storskalig utbyggnad etanol-infrastruktur på alla Sveriges mackar, drev fram 78 nya biltyper anpassade för etanoldrivmedel och investerade miljardbelopp i cellulosaförädlingsteknologi. Projektet beräknas av forskaren Christian Sandström sammantaget ha kostat Sveriges skattebetalare minst 7 miljarder kronor, innan man tvingades inse att etanolprodukten faktiskt inte var tillräckligt bra – och den gröna bubblan sprack.

Ett annat exempel är hur Energimyndigheten och Göteborg Stad 2008 tillsammans inledde en ambitiös satsning på biogasprojektet “GoBiGas”. Målsättningen var att genom förgasning av biobränslen producera förnyelsebar grön biogas – vilket återkommande beskrevs som “världsledande”. När biogasmarknaden inte utvecklades som politikerna hoppats avbröts projektet, till en kostnad för skattebetalarna på nära två miljarder kronor.

Dessa gröna bubblor är värda att lägga på minnet nu när den nya regeringen kritiseras för sin ambition att avveckla skattesubventionerna för vindkraftsprojektens nätanslutningar. Kostnaden för dessa anslutningar beräknas utgöra ca 30 procent av varje vindkraftsparks sammantagna budget – och bara de parker som redan planerats beräknas lägga 5000 kronor mer på varje hushåll i form av ökade nätkostnader totalt.

I början av året visade sig världens största havsbaserade vindkraftsfarm vara olönsam. I augusti redovisade även vindkraftsjätten Vestas en förlust på 884 miljoner euro. Att flera aktörer hotar att backa utan de svenska nätsubventionerna bör därför tas som en varning om att den svenska vindkraftsvurmen sannolikt skapat ännu en grön bubbla.

Vindkraft på marknadsmässiga villkor är lika önskvärd som alla annan energi – men politiska försök till “språng” tenderar att bli vurpor – oavsett om de beskrivs som “stora” eller “gröna”.