Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Föreställningen att allt väsentligt i livet kan läras ut i klassrummet är illusorisk. Bild: Jonas Ekströmer/TT

Håkan Boström: Ska staten lära småbarn om sex?

Sex- och samlevnadsundervisningen ska breddas till frågor om identitet, relationer och genus, enligt regeringen. Den ska också ned i åldrarna. Riskerna med detta underskattas.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Nu ska alla blivande lärare utbildas i sex- och samlevnadskunskap. Det fattade regeringen beslut om förra veckan. Idag gäller det bara lärare som undervisar på grundskolans högstadium. Ambitionen är också att bredda undervisningen till att bli mindre ”teknisk” och mer inriktad på genus, relationer och identitet.

I princip är det inget fel på den ambitionen. Unga människor behöver vägledning in i vuxenlivet, och då handlar det inte främst om hur man använder en kondom. Men det finns ändå anledning att höja ett varningens finger. Vad som ser bra ut i Regeringskansliets och Skolverkets policydokument kan sluta illa i praktiken.

Frågor kring sexuell identitet och relationer är känsliga, inte minst för unga. Och det kommer inte vara Robin Williams från Döda poeters sällskap som står bakom katedern, utan snarare en stressad kommunanställd lärare en grådaskig novembermorgon i Alingsås. Ingen femveckorskurs i världen kan förvandla en medelålders skolfux till en indisk vishetsguru som lägger ut svaren på livets gåtor för kommande generationer.

Det är inte heller ett rimligt krav att ställa på en lärare. Skolans funktion är att lära ut ämneskunskap. Det kan man göra inom ramen för byråkratiska rutiner. Det ger i bästa fall de unga möjlighet till självständiga ställningstaganden. Att vara ställföreträdande förälder och förebild är något betydligt svårare, att vara det för 20-30 elever är förstås omöjligt.

Att de glättiga förväntningarna i många fall lär komma på skam kan förstås bli pinsamt och jobbigt för den står bakom katedern. Värre är att det riskerar bli kränkande även för eleverna. Risken att trampa snett är uppenbar.

När Skolverket 2011 utvärderade olika åtgärder mot mobbing kom man fram till att de inte sällan kunde vara kontraproduktiva. Det gällde inte minst undervisning i det då så upphöjda ämnet ”livskunskap” där risk för kränkningar förelåg när elever skulle dela med sig av personliga erfarenheter. Ju mer ett ämne berör på djupet desto mer fel kan det gå. Den andra fallgropen är att undervisningen blir tom och ytlig – av rädsla för att just trampa snett – inte sällan med följden att eleverna intar en ironisk distans till det hela, om de inte bara tråkas ut.

Tron att samhället kan läggas till rätta ovanifrån har genomsyrat den svenska modellen. De senaste decennierna har det särskilt kommit till uttryck i ”mjuka frågor” som rör värderingar och privatliv. Den här ansatsen är inte mindre potentiellt skadlig än att försöka reglera ekonomin in i detalj, snarare tvärtom. Skolans allt starkare fokus på ”värdegrundsarbete” tenderar få något kvävande över sig som stimulerar samma sorts motreaktioner som överbeskyddande föräldrar kan framkalla – inte minst hos unga pojkar. Vi riskerar fostra motsatsen till det vi vill skapa genom klumpig blomsterpedagogik.

Att nu även låg- och mellanstadielärare förväntas ägna sig åt detta innebär extra stora risker för kränkningar. Lärarförbundet vill gå ännu längre och föreslår sex- och samlevnadsundervisning för förskolelärare (SVT 3/9). Det kan verkligen ifrågasättas.

Med det sagt bör problemet som politiker och byråkrater i grunden vill komma åt inte förringas. Avsaknaden av vuxna förebilder – med livserfarenhet och möjlighet att vägleda – är roten till många sociala och psykologiska problem bland unga. Men det här är inget som den statliga byråkratin kan lösa. Den kan på sin höjd skapa förutsättningar för det vuxna civilsamhället att i samverkan med föräldrar spela en mer konstruktiv roll för unga generellt. Då får man dessutom en välbehövlig mångfald i insatserna.

En skola som däremot lägger tyngdpunkten på att forma en hel ung generationen efter tidens ideal – ner på den mest intima och personliga nivån och ända ner i de lägsta åldrarna – ägnar sig däremot åt en sorts maktutövning och likriktning som inte riktigt hör hemma i ett fritt samhälle. Det riskerar i längden att skapa mer otrygghet än motsatsen.