Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Petter Trens
Bild: Petter Trens

Karin Pihl: Ska läkare uppmanas att spela mobilspel på arbetstid?

Allting har en alternativkostnad. Så även fina modeller i sjukvården.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Patienter är människor. När man kommer till vården ska man inte bli betraktad som en vandrande sjukdom, utan som en individ. Så tycker nog både de som arbetar i vården och patienterna själva. Det är också grundtanken i personcentrerad vård, PCV, en filosofi som blivit allt mer populär i vården. Centrum för personcentrerad vård (GPCC) vid Göteborgs universitet beskriver tre grundpelare i metoden: partnerskap, patientberättelse och dokumentation. Ambitionen med personcentrerad vård är att den, till skillnad från patientcentrerad vård, ska se hela människan.

Det tycks vara en bra idé. Kroppen är komplex och många sjukdomar påverkas av själsliga tillstånd. Att få patienten att känna sig delaktig är centralt för att behandlingen ska bli så lyckad som möjligt.

Men är detta verkligen något nytt? Vid en närmare eftertanke framstår modellen på samma gång som full av plattityder och orimligt krävande för vårdpersonalen.

Går det att över huvud taget bedriva sjukvård som inte är centrerad kring den aktuella personen som behöver vård? Trots påståendet om att PCV är en radikalt annorlunda modell verkar det röra sig om grundläggande saker som att vara medkännande och att lyssna på patienten. Alltså sådant som är självklart för de flesta läkare och sjuksköterskor.

Centrum för personcentrerad vård har utvecklat ett mobilspel som vårdpersonal uppmanas att spela. Där kan man möta fiktiva patienter och andra vårdanställda. Spelaren får lära sig att bemöta kollegor som är kritiska till PCV och träffa patienter som berättar om sin sjukdom. I spelet möter man exempelvis en fiktiv patient som berättar saker som att ”Åke och jag har varit gifta i nästan 50 år och vi träffades när jag jobbade som lärare". Ett personligt samtal ska uppstå, ur vilket läkaren ska få ut relevant information om sjukdomsbilden.

Det här verkar ju fint. Men allting har en alternativkostnad, både i tid och pengar. Ett samtal där läkaren ställer relevanta frågor på ett respektfullt sätt sparar antagligen mer tid än att sitta och försöka läsa mellan raderna när en patient berättar om sitt liv.

Detta, kombinerat med de utbildningar som personalen ska gå för att lära sig arbetssättet där de uppmanas skriva ner sina känslor på färgglada postit-lappar, tar alltså tid i anspråk. Tid är ingenting som det finns överflöd av i vården.

Sedan är det dokumentationen. ”Patientberättelsen och hälsoplanen ska dokumenteras noggrant i patientjournalen”, står det i informationen från GPCC. Med tanke på att en tredjedel av läkares och sjuksköterskors tid går åt till dokumentation och inte till att möta patienter ter sig kraven på fler administrativa uppgifter som orimliga.

Men patienten då? Hon är väl ändå viktigast? Många uppskattar säkert att doktorn verkar bry sig som ”medmänniska” och vill vara delaktiga i utformningen av behandlingsplanen. Det är utmärkt om vården säkerställer den möjligheten. Men den personcentrerade vården kan också bli integritetskränkande.

En del tycker sjukhusmiljöer är obehagliga och vill därifrån så fort som möjligt, och är inte alls intresserade av att dela med sig av sina egna ”tankar, känslor, erfarenheter och kunskaper, traditioner och värderingar”, som GPCC uttrycker det. En del kanske inte är kapabla att vara särskilt delaktiga i de beslut som fattas och upplever att det medicinska ansvaret överförs på dem själva. Paradoxalt nog kan den personcentrerade vården då bli allt annat än anpassad efter patientens behov.