Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Karin Rebas: Ska jag offra mitt barn för integrationen?

Att bromsa segregationen kräver lösningar som den breda medelklassen går med på. Ökat fokus på trygghet, först och främst, skriver den liberala skribenten Karin Rebas.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Efter femton år i Stockholm är det äntligen dags för mig och familjen att återvända till Göteborg. Vi granskar spårvagnsnät och busstidtabeller, närhet till fotbollsplaner och bad och bibliotek. Drömmer om ett hem med egna rum åt alla barn och cykelavstånd till jobbet.

Högst på önskelistan finns ett ord som på senaste tiden gjort avtryck i mäklarspråket: trygghet. Efter att det tidigare lugna medelklassområde där vi idag bor upplevt en våg av kriminalitet känns risken för att drabbas inte längre abstrakt och avlägsen.

Var finns kvarter där barnen kan cykla till skolan utan rädsla, där de slipper navigera kring potentiellt lättkränkta unga langare vid jourbutiken? Tipsen vi får från vännerna och vår stora, spretiga, svensk-estnisk-dansk-turkisk-kinesisk-lesothiska släkt är uteslutande områden som präglas av etniskt svensk medelklass: Toltorpsdalen, Fiskebäck, Sävedalen, Djupedalsäng.

Om vi följer råden blir vi till prickar i statistiken över medelklass som ägnar sig åt det föraktade fenomenet ”white flight”. Det är ju det besvärliga med segregationen – den drivs av oräkneliga, små, privata beslut – samtidigt som de negativa effekterna märks på samhällsnivå.

Många gillar att omges av en viss kulturell, språklig och social mångfald men vill samtidigt själva vara en del av en trygg majoritet. Redan på 1970-talet visade ekonomen och Nobelpristagaren Thomas Schelling att även mycket svaga preferenser för en likartad omgivning i förlängningen kan ge extremt segregerade områden.

Fenomenet är allmänmänskligt. Det märks i hur nyanlända flyttar för att komma nära släkt och vänner, eller när skolor i utanförskapsområden läggs ned och barnen som ska byta klass oroar sig för att hamna i en miljö där en hijab sticker ut från mängden. . Integration kräver medvetenhet, planering och drivkrafter. Inte minst i ett läge som dagens, när kulturella och språkliga hinder för en lyckad integration kombineras med en ökad rädsla för social oro.

Det paradoxala med dagens situation är att segregationen har blivit ett allt mer brännande problem samtidigt som mångfalden i hela samhället har ökat och rasismen enligt internationella mätningar är ovanligt låg. De miljöer som i dag pekas ut som mest segregerade, som Majorna-Linné, har en mångfald som för tjugo – trettio år sedan hade uppfattats som slående. Men det är svårt att se det som en tillräcklig framgång, när klassrummen i utanförskapsområdena ständigt fylls på med elever med bristfälliga språkkunskaper, skolresultaten är svaga och gängkriminaliteten toppar löpsedlarna.

Här finns en lucka i den offentliga debatten där segregationsforskarna gärna skulle kunna få ta större plats. Var finns de goda exemplen? Vilka faktorer skulle kunna få väletablerade invandrare att stanna kvar i områdena som nu väljs bort och den svenska medelklassen att vända åter?

Lite mer ödmjukhet inför enskildas val och vad som är möjligt att åstadkomma med pekpinnar vore också välgörande. Ur ett samhällsperspektiv ger social blandning fördelar – men nackdelarna på kort sikt kan vara påtagliga, inte minst i skolan.

Välbeställda föräldrar innebär inte automatiskt att ett barn har lätt för sig. Det är också långt ifrån självklart att studiebegåvning ger självsäkerhet eller social status. Om det i en klass finns flera barn som inte talar svenska, som kommer från tuffa hemmiljöer eller har neuropsykiatriska funktionshinder är risken stor att det trygga medelklassbarnets milda dyslexi eller oro över en hård jargong på skolgården halkar ned i prioriteringslistan.

Att bromsa segregationen kräver lösningar som den breda medelklassen går med på. Ökat fokus på trygghet, först och främst. Men också sådant som fler bostäder med en variation av priser och täthet, fler alternativ för barn med neuropsykiatriska funktionshinder och bättre möjligheter för studiebegåvade elever att nå sin fulla potential.

Vad friskoleköerna och flyttmönstren från Göteborgs centrum till kranskommunernas villamattor visar är att många är beredda att åka kors och tvärs över staden och belåna sig upp till taknocken för att ge barnen en god uppväxtmiljö. Det är en kraft ingen politiker har råd att ignorera.